Jag är fortfarande fri från Facebooks förbannelse. Jag ramlar inte in på siten ens av misstag numera som jag gjorde i början. Ja fingrarna matade in den den är URL’n på rent muskelminne. Men inte nu alltså. De har glömt precis som jag har glömt. Jag har till och med upplevt en födelsedag utan fejjans massiva fors av gratulationer, de utan genuina känslor bakom en enda en av dem. De som känns som en boost av sin egen person men som man inser, när man befinner sig utanför den där gated communityn och hälsningarna uteblir, såklart inte betyder ett smack.
Men jag saknar ingen därifrån. Mina kontakter där betyder jag inget för och de betyder inget för mig. Poeten som fått mig att återvända tidigare till Facebooks “gemenskap” har jag sporadiska kontakter med på mail. Men han har sitt och jag har mitt. Vernissagedag i vår. Jag nöjer mig väl med en ny release. Någon annan har jag väl kontakt med också. En del skriver och säger att de saknar mig. För vad undrar jag såklart. Vad finns det att sakna om det nu finns en värld också utanför fejjan. Jag har i alla fall inte slutat skriva. Det är de som inte orkar titta utanför fejjans dubbla murar mot en verklig värld.
Men sanningen är den att jag mår bättre utan den där “like” världen. Alla dessa “likes” gjorde liksom att jag kände mig mer osynlig. Ja avsaknaden av dem i mitt fall. Jag har aldrig varit en sådan där populär person som de som får 718 likes på ett “toalettbesök”. Det där ytliga tar liksom död på mig. Äter av mig inifrån och får mig att må riktigt dåligt. Någon gång skrev jag en text som inledes med något likebart men som sen vände till något helt annat. Man får fler likes på en sådan såklart för ingen läser egentligen något alls. Rubriken kanske. Precis som många på samma sätt läser tidningen idag. Det är rubriken och bara den. I bästa fall ingressen. Men oftast inte. Sen “like” eller “inte like” och världsbilden är satt och formad. Enkelt, smidigt och effektivt. Låt andra tänka åt dig och värdera de högstadiepopuläras åsikter högst och som de eviga sanningarna. Väx aldrig upp. Stanna kvar i det där barnsliga hela livet. Lär dig aldrig en email adress igen och försök inte ens minnas en enda web
Men frågan är alltså om jag någonsin återvänder igen. Just nu känns det tveksamt, mycket tveksamt. Jag hoppas jag inte gör det. Jag är en bättre människa utanför den där värden, en som inte förytligas lite mer för varje dag som går.
Men nu skall jag vandra upp för trapporna och ta tag i veckans städning. Skall bli skönt att göra något vanligt igen. Det har varit full tupp ett tag och städning känns lagom jordnära och verkligt just nu.