Det gamla skrivbordet, det som fått sin slutstämpel för drygt femtio år sedan där på Edsbyverken, är byggt för att vara med i trehundra, kanske femhundra år. Möjligen är lacken lite mattare nu och bordsytan mer sliten, men i allt annat är det i samma skick som då den där dan i november 1963, när någon på Edsbyverken satte den där avsyningsstämpeln på undersidan av bordsskivan.
Jag håller på att monterar ner bordet för att flytta ner det till kontoret. Det får leva i femtio år till om jag får bestämma. Leva fast det befinner sig i en tid när det knappast får så många “like” i ett endaste forum och antagligen borde kastas i de flestas ögon. Men skrivbordet och jag har genomskådat den där ytligheten. Vi vet att det beständiga består och att de flyktiga bara är just flyktigt.
Tänk om bordet kunde berätta sin historia. Under många år stod det på kontoret i Trädförädlingen i Edsbyn. Vem som satt vid det vet jag inte. Men att det utspelade sig liv kring det kan jag vara säker på. Att det ibland låg hemligheter i dess lådor likaså.
Sen tog farsan hand om det. Gjorde deklarationer och ritade sina uppfinningar vid det. Vad satt han och tänkte där vid det här bordet? Fastnade någon av tankarna i dess bordsskiva? När han är borta kom det upp till oss då. Karin har haft det som sitt arbetsbord i några år i motgång och medgång och sen har det stått oanvänt i äldste sonens gamla rum i många år. För tungt för åbäkigt att ta med sig till den gamla lärdomsstaden.
Nu får det komma ner till min verkstad. Kanske är det den sista anhalten. Det kommer att monteras elektronik på det där bordet. Sådant som personen som satte avsyningsstämplen inte hade en aning om kunde finnas ens. Tänka sig… Men visst kunde de känna stolthet för sitt dagliga värv de där människorna på Edsbyverken som tillverkade det här bordet. Det är smarta lösningar på allt. Det mest fascinerande är att de flesta av de som byggde maskinerna, kom med de smarta lösningarna och byggde de här skrivborden, inte hade någon egentlig utbildning. Bara drivkraft att göra något bra. Det tål att tänkas på när man behöver eftergymnasial utbildning för att köra sopbil. Det handlar mer om vem man är och vad man vill än om högskolepoäng.
Så bordet står här. Obelamrat än så länge. På måndag skall jag fylla dess lådor med lite grejer, och sen skall det få arbeta sida vid sida med mig och vi skriver vår del av dess historia tillsammans. Det skall aldrig bytas ut mot ett nytt!