Jag lägger mig någon gång efter tolv på söndagskvällen efter en helg i viloläge, ja en sådan med lite småfix och annat men med mycket fika och långsamma mornar. Det går således inte att beklaga sig det minsta. Jag läser en timme om den Nigerianska kvinnans liv i Amerika och i Nigeria och upplever en värld jag inte känner det minsta. Ja precis det jag gillar mest med böcker. Att resa och uppleva genom andra människor. Det är en förmån utan dess like.
Men man måste sova också så jag släcker till slut lampan. Försöker ligga på höger sida men axeln med sin axelprotest gör såklart ont, ondare denna natt än annars, så jag vänder mig och lägger mig på “fel sida”. Det är ju inget fel på den där axeln. Inte enligt kirurgen i alla fall. Det finns värktabletter om det gör ont. Sist fick jag några riktigt starka saker som dessutom var riktigt beroendeframkallande men jag tog inga. Löste inte ens ut recept. Det är ändå ingen större grej för det mesta. I alla fall om man inte behöver få upp armen lite. Som att lyfta upp en hög tallrikar i ett skåp. Det finns vänsterarmar för sådant.
Det trycker i alla fall över bröstet när jag ligger där och nästan skall somna in. I min ålder kan det betyda vad som helst och jag börjar fundera över livet. Har jag valt rätt väg? Gör jag det jag vill göra? Om jag får den där terminerande hjärtattacken just nu skulle jag vara nöjd med mitt liv då? Och jag behöver inte fundera så länge och så mycket över den saken. Japp jag har gått min egen väg. Det har varit uppförsbackar och regnväder. Ett och annat hål har jag minsann drattat ner i också. Men är jag nöjd med mitt vägval? JA, JA, JA. Det är så enkelt att svara på den frågan och jag är så säker på mitt “ja”. Det är rätt väg och jag ångrar inget. Fast det är klart det gör jag ju. Det finns såklart saker som jag ville ha ogjorda. Men inga riktigt avgörande saker som påverkat varken mig eller någon annan – tror jag i alla fall. Har jag sårat någon på min väg på ett livsavgörande sätt kan jag bara be om ursäkt. Det var i alla fall aldrig min mening. Jag har i alla fall aldrig medvetet klättrat på andra för att själv nå någonstans.
Jag ligger och funderar på det där en stund. Tills lillkatten hoppar upp och vill in under täcket. Hon är som en mjuk tröstande nallebjörn och en alldeles egen privat John Blund på samma gång och snart faller ögonen igen och jag somnar med en känsla att det får gå som det går med det där trycket över bröstet. Jag har levt mitt liv och är nöjd. Visst jag är nyfiken och vill gärna vara med ett tag till, men skulle jag nu inte få det, om det där trycket är något annat än en vanlig förkylning, då måste jag ändå känna mig nöjd. Jag har aldrig sålt mig. Aldrig. Och innan jag somnar hinner jag tänka att jag inte tänker göra det imorgon heller om jag vaknar.