USA firar Thanksgiving day och om det finns en himmel och det finns kalkoner i den så är de fler nu. Det är ett enkelt konstaterande. Ja tranbär och öl lär det väl också gå åt en del i det stora landet i väster. Amerikanerna har fyra dagar ledigt. Det är lika många dagar som en Amerikansk barnledighet ungefär (om man slår ihop båda föräldrarna) om man nu skall raljera. Men det är en fin tradition, där man ungefär som vi i juletid, åker hem till sina nära och kära. Fyra dagars ledighet ja… Men imorgon Black Friday. Julhandeln drar igång i fullaste fart och fortsätter sedan hela vägen fram till jul i hysteri utan dess like för att försöka hitta det där lyckliga, det undergörande, det läkande. Det är fullt jobb att hitta alla extrapriser och trängas och hasta iväg och bära och kånka på alla supermarts. Men den där första dagen. Ja, den gillar jag. I alla fall om man skippar alla böner och gudstjafs. Man kan vara tacksam mot universum i alla fall. Att man får leva. Att man inte svälter. Att man är frisk – eller i värsta fall för att alt inte är ännu sämre.
Jag tycker om det här med de olika traditionerna runt om i världen. Månfestival i Kina. Syftet och funktionen är densamma. Man åker hem till sina föräldrar och umgås med sina kära. Kuwali i Indien, ljusets festival, samma sak där. Hem till byar, föräldrar och barndomskamrater. Alla har sin “stora högtid” och alla förtjänar den. Har man nu vänner som firar de där högtiderna runt om i världen som jag nu har äran att ha (en av mina rikedomar som i andras ögon ser ut att vara utan värde) så kommer de där helgerna liksom närmare en. Man förstår att de har samma känslor för de där dagarna som en annan har när man sjunker ner i soffan dan för julafton och korkar upp julwhiskyn. Att det där magiska man söker i juletid egentligen bara handlar om gemenskap, kärlek och ett liv fritt från oro en stund i alla fall.
Så tankarna är hos Amerikanska vänner idag. Men också hos alla dem som inte har råd att fira. Gud som alla tackar den här helgen skall veta att de är många. Den unga kvinnan som ligger och sover med sin kanske treåriga dotter efter trottoaren i San Francisco en Novemberkväll har etsat sig fast på min näthinna. Jodå jag såg alla andra också som låg där på wellpappbitar där ventilationsutgångarna fanns. Men bilden av den här unga kvinnan, kanske några och tjugo, brändes in med grön laser rakt in i min själ. Vi, turisterna som bara gick förbi, förundrade och förvånade över landet och skillnaderna. Vem trodde någonsin att man tjugofem år senare skulle se samma syn på våra gator och det utan att behöva leta allt för mycket. Hade någon sagt det till mig då skulle jag ha slagit ifrån mig och förklarat att nej, nej , nej vi är bättre än så. Girigheten har inte slagit klorna i oss där uppe i norr på samma sätt som här, Vi är inte bara “JAG” utan “VI” – ja vi har tagit solidariteten till våra hjärtan på riktigt. Men idag när vänstern vinkar med röda fanor och sjunger Internationalen med glöd samtidigt som dess toppar sitter i kapitalets styrelser och VD stolar så är såklart allt det där borta och försvunnet och varje röd flagga och varje ton de sjunger i Internationalen är en skymf mot alla som en gång trodde på det där goda och som med livet som insats gjorde det här landet värt att leva i. Man måste alltid påminna sig att de farligaste fienderna alltid är de som låtsas vara med en men som i själva verket jobbar bara för egna eller för dem se sålt sig till.
Men hur som helst hoppas jag att Amerikanerna känner magin de här fyra dagarna. De, människor som du och jag. Varken bättre eller sämre.