Vargarna ylar här utanför och berget vill ha mig. Ja det är just så det är. Eftersom havet inte når mig såhär långt inåt land och jag är skyddad av miljarder ton av jord, sten och liv – det som ligger där emellan oss, mig och havet – så tar berget havets plats och ropar på mig, kallar på mig för att jag skall gå det till mötes. Men ännu har det inte kraft nog att slita ut mig genom stängda fönster. Det krävs måne för det. Den fulla månens kraft i samverkan med bergets urkraft. Den styrkan i två står ingen emot. Inte ens en av de svaga som jag. De starka och lyckade har för länge sedan slukats hela med hår och hud och hull och oseende ögon som förlorade förmågan att se innan öronen imploderade in i deras tomma hjärnor och gjorde syltmos av alla minnen som en gång hade värde.
Så låt vargarna yla där ute på berget. Låt dem kalla på mig den svage och den som vandrar själv. Jag hörsammar inte deras rop förrän månen är full. ALDRIG! På lördag den sjätte då när månen reser sig över berget. Då håller jag mig fast i allt som går att hålla fast i när vargarna och berget på mig ropa. Allt högre högre tills huvudet nästan sprängs. Men jag vet så säkert som jag lever, ja jag vet i allt jag vet och kan, det finns inget endaste ett som kan hålla mig kvar inom det stora gula husets skyddande väggar en sådan natt när det som äger kallar. Snart dansar jag naken där på berget, det som äger de själar som tror sig fria viljors väsen vara.