Dagen är slut. Jag är slut. Jag har nyss kommit ut ur den stora inspirationen, koncentrationen, självförnekelsen. Där inne märker man såklart inte att krafterna tar slut. Det är först när man skall checka in koden och skjuta iväg den till USA som man känner hur helt urlakad man är. Man orkar nästan inte resa sig ur stolen. Ögonen går i kors. Men man måste resa på sig såklart. Det är helig fredag med vila. Snart sover man där på soffan. Det finns ingen annan möjlighet en sådan här dag. Fransk film på tvåan efter nio. Alltså ett utmärkt sätt att fördriva tid fram tills dess är att vila. På spåret och annat trams ger mig inget. Noll, zip, titta vad jag kan program.
Jag har mött dem som är bättre under veckan igen. Ja de gör ingen hemlighet av det. Säger det gärna. Men det slutar alltid också just där. Med bara prat. Så mycket mer blir det inte för de där som är bättre än andra. Så jag skiter i dem. I alla fall för det mesta.Jag bedömer andra efter deras gärningar inte efter deras munnar eller deras kroppsattribut. De får allt prestera något också om de vill ha min uppmärksamhet. Men i den tid vi lever i så är det såklart lite gammaldags. Men det är ju jag också å andra sidan så det får väl vara så då.
Japp, då så, nu är koden ivägskickad. En backup startad. Dags att ge sig. Kan bara önska en trevlig helg till alla där ute. Speciellt till alla er som inte läser de här raderna eftersom ni är flest. Men ni kommer såklart aldrig veta om den där helghälsningen för att ni lever i de ignorantas värld. Synd för er… eller inte om man ser det så…