Det blåser här på kullen med det stora gula huset. Dragspelaren håller sig inne liksom ocoola gubbar som jag. Frun däremot är en hårding och vandrar iväg till jobbet i morgonmörkret. Man får försöka kompensera med uppvridna element. Men gamla skolor byggdes billigt och det märks inne när vinden ligger på. Det drar och jag fryser. Man borde inte sitta i närheten av otäta fönster, jag vet, men det är förbaskat trevligt att se något annat än väggar och dataskärmar också för oss ocoola gubbar.
Follan fyller 63 idag. Vår trummis från förr. Man kan inte fatta det. Två år kvar till pension. Vad hände med alla de där åren där emellan? Men han fyller onekligen år på en bra dag. Det är alltid festligheter i stadshuset till hans ära på hans dag. De där 63 åren säger också att jag följer efter om ett antal år. Vill inte,. vill inte, vill inte…. Att bli sextio är liksom att bli gammal på riktigt. Att bli 65… ja herregud…
Ser att fågelmataren här utanför är tom. Så kan vi ju inte ha det. Så då blir det för ocool gubbe att ge sig ut ändå. Vänta ett tag…
Sådärja. Nu är den full och en snöstormshungrig talgoxe eller domherre kan fylla magen vid behov. Jag får en föreställning dessutom på köpet där jag ser de små vackra dinosarieättligarna här genom fönstret. Det finns inte en algoritm i världen som går upp mot det.
Blöt snö ligger där ute. Mög kallar min Skånske vän det hela. Mögel. Ja fast vackert också. Den kan lika gärna falla ner nu så vi får det lite ljusare. Är det vinter så kan det lika gärna få vara vinter. Men kunde man så skulle man såklart bara dra söderut som flyttfåglarna. Ner mot Grekland, Portugal, Spanien, Italien eller något sådant ett par månader. Tills det värsta är över. Sen återvända samtidigt med Pavarotti. Inte förr.
Näpp, nu måste jag jobba.