Jag tror på änglar och troll och Gandalf. Jag varför inte tomten också. Inte för att jag träffar och pratar med någon av dem öga mot öga. Nej det är få förunnat, bara de riktigt lyckliga har den ynnesten. Men utan dem är världen sådan att jag inte orkar leva i den. Jag orkar inte med allt det där vanliga. Sjabbiga otrohetsknull på en grannes fests toalett, talet om att drömmar är omöjliga, att världen inte tillhör oss alla och att ljusåren ut i universums nya upptäckter är oöverstigliga hinder som inte går att överbrygga.
Nej jag tror på den stora kärleken. Den som jag skulle applådera gråtandes om min fru kom hem och sa att hon drabbats av .Den som jag skulle heja på, uppmuntra, medan hon packade och gav sig av, medans jag redan saknade en älskad vän av hela mitt hjärta. Men jag tror på det där. Jag tror att den finns. Den stora kärleken. Den med stort S eller K eller vilken jävla kapilär bokstav som helst. Att man kan drabbas och att det då är ens skyldighet att ge sig hän. Ta den där buss 8 var den nu leder en i livet därför att ens stora kärlek tog den. Till och med om ens troliga stora kärlek tog den, den som inte vet om att han eller hon är det.
Jag är en sådan där som tror att man skall säga upp sig från jobbet och öppna det där bageriet med femton spänn på kontot. Bara för att man vågar. Bara för att man vet att man bara har ett enda liv och det vore en skam att kasta bort det någonstans där man inte bejakar det enda livet. Ta konsekvenserna, men leva fullt ut, inte ett kvarts liv inte ett halvliv, inte ett 90% liv utan 100 jävla procent för att det är en föraktfull handling mot hela universum att leva ett enda uns mindre.
Ja jag tror på det där. Jag tror på drömmarna. Men jag vet också att ett liv ofta inte räcker för att förverkliga dem. Liv är alldeles för korta och vägen fram till drömmars mål alldeles för långa. Men man är bara en usling om man ger upp dem. Det spelar ingen roll vad människorna omkring en säger. Att man saknar talang. Att det inte går. Att det kostar för mycket. Att du borde sova. Att världen inte vill ha dig. Har du en dröm så vandra på mot den drömmen. Men det är ingen jävla promenad efter asfalterade gator man får företa sig för att nå fram till drömmar. Nej det är backar som reser sig framför en och som nästan tar musten ur en, träsk som vill suga ner en rakt ner i underjorden, täta skogar där man får hugga sig fram, hav som man stormande får ta sig över i bräckliga farkoster, ja ni fattar, eller också gör ni inte det. Ger man sig där mitt på den där branta backen så gör man det. Ger upp drömmen om att bli fotbollsproffs. Eller skipar drömmen om den stora kärleken, passionen, det lyckliga livet. Man förlåter aldrig det någonsin. Aldrig.
Så jag tro på drömmarna. Gandalf, troll och tomtar och änglar och gudar och djävlar och enhörningar och det som är så skönt och vackert så att man inte kan beskåda det utan att bli vansinnig. Jag tror på det där. Du säger jag är galen. Jag säger att du är galen som vägrar att se världen som den verkligen är. Du som är gjord av änglastoft och stjärndamm men som inte orkar resa dig ut tv soffan för att skapa en värld som du kan stå ut med. Du föraktar mig, hur i helvete skall jag då se på dig!?