Jag stänger ner och skickar över koden till USA. Min axelprotes värker, det går inte att lyfta höger arm. Men man kan leva med det. Om det inte alltid är så. Förkyld såklart – är jag annat nu för tiden. Fryser fast det är varmt. Jag måste ta mig söderut, mot värme, hav och blå himmel. Om det inte var för det där jävla Hälsingland som jag gillar så förbannat mycket så att man kan bli sjuk, ja och det här stora schabraket till hus man bor i och kullen och sjöarna och bergen och havet där borta vid Hölick och Voxnan som snirklar sig så vackert genom Voxnandalen. Hur klarar man sig utan det? Man måste nog ha båda samtidigt för att överleva. Ja så är det nog.
Men till våren dyker Pavarotti eller hans son upp igen. Då är den där längtan söderut som bortblåst såklart. Koltrastsång förtrollar mig, öppnar upp mina sinnen och gör mig till en bättre människa. Helt bra blir jag såklart aldrig. Inte som de andra. De som är “normala”.
Imorgon kväll skall jag skriva min jullåt för året och lägga ut mixerbordet på Blocket. I omvänd ordning då. Inte för att jag tror att man kan få det sålt såhär före jul men vafan det måste iväg. Det är för stort och krångligt att göra musik här just nu. Behöver enkelheten. Det stora mixerbordet får åka och ersätts av ett enklare. En del tycker såklart det där är konstigt. De som gillar tekniken i musiken. Jag hatar den. Det är teknik jag håller på med hela dagarna annars liksom. När jag sitter i studion är det toner och ord jag vill syssla med, kombinera dem så att de känns bra för mig. Varför de fungerar ihop ger jag blanka sjuttsiken i. Det intresserar mig inte på precis samma sätt som alla de tekniska studiotermerna och metoderna inte heller gör det. Det får låta skapligt i mitt öra, det räcker för mig. Men jag fattar såklart de som är tekniskt intresserad av det där. Men jag är det alltså inte.
Svart ute även om snön lyser upp lite mer nu när den ligger. Just det svarta och mörka har jag inget emot. Det är lätt att jobba då. Men det letar sig in i mitt sinne också. Förmörkar det. Men förlamar tack och lov inte. Jag fungerar tvärt om. När jag känner mig dyster till sinnet och ensamheten kommer över mig jobbar jag också som bäst. Flykt såklart. Jag flyr in i koden, algoritmerna och hårdvaran. Hårt jobb hindrar mig från att tänka på hur patetiskt jag egentligen lever. Knarket. Arbetsnarkomaner liksom heroinmissbrukaren injicerar sin sil och försöker bara att överleva en dag till. Ruset är det enda. Om man nu lovat han/hon/det/gud att leva tills man dör så måste man leva. Annars hade det ju varit lätt. I alla fall om man var en feg stackare, Och antagligen går det inte att hitta någon som är fegare än mig.
Men jag skall ge mig för idag. Jag har fått till det jag ville den här dagen. Drivaren fungerar och bara några småsaker återstår att fixa. Jag har en annan del av firmwaren (hårdvarukoden) som skall testas också sen skall jag skicka en enhet till Indien för test. Där någonstans har en ny produkt fötts. Just det älskar jag kanske mer än allt annat. Ja oräknat familj, Pavarotti, Hölick, Voxnan och alla viktiga mjuka värden då såklart. Men att ta något från tanke till färdig produkt är en besynnerlig och härlig resa, en som kräver tålamod, envishet och kanske något mer. Återstår gör sen de åtta andra brädor jag har liggande. Borde räcka och ge intensivt jobb fram tills koltrastsång hörs här på kullen igen. “För att äta en elefant måste man ta en tugga i taget…”