De kommer in i en aldrig sinande ström. Mailen med förslag och idéer och “gör om”. De flesta vet hur saker skall göras på RÄTT SÄTT och vill såklart gärna tala om det. Att JAG gjort på FEL SÄTT. Andra vill ha en klapp på axeln. Höra “Du är duktig du”. Andra vill bara säga att det man gör är ren och skär skit, testa x istället, eller y “som jag har konstruerat förra helgen”. Om man skall titta på nationaliteter så har tyskar en tendens att föreläsa. Engelsmän gör aldrig något på ett annat sätt än sitt eget om de inte måste. Fransmännen tuffar på men är ovanligt vakna för idéer utifrån, Amerikanerna vill gärna, liksom Svenskarna, ha IBM/Google/Microsoft inblandade, ja osv, osv, osv. Själv sitter man där i allt det där och tror att man vet vad det är man vill göra. Har haft samma vision i en tjugo år nu. Få grejerna att prata med varandra bara. Inget mer. Inget mindre. Jag tror på en värld med “olika”.
Nån snubbe tar ett relä, en tempeatursensor och en Raspberry Pi och säger sig ha det uppkopplade huset. Ja DN och Svenskan och ett gäng andra tidningar håller med såklart. Det är F A N T A S T I S K T. Det är helt O T R O L I G T ! ! ! och det går att styra från telefonen. Några djupare tankar behöver inte tänkas. Något jobb i egentlig mening behöver inte göras.
Så man måste vara stark för att tro på det där man jobbar med. Hur många “världsstandarder” har passerat nu under de år som gått. Ja det var den och den och den och den och den och den… hmmmm… De flesta borta nu såklart. Ingen minns dem längre. Pengarna som satsades i projekten har cirkulerat runt och tunnats ut på andra ställen i många år. Nu är det nya “världstandarder” på gång. Gärna vertikala lösningar. “VÅR LÖSNING ÄR DEN ENDA” ropar man. Investerare skyndar till. “DU BORDE HOPPA PÅ” säger man. “INTE MISSA TÅGET”. Alltid och allt sagt i versaler. Och man gäspar när den och den och den och den tekniken utses till den DEN ENDA SANNA precis som så många före dem utsetts till samma sak.
Ja man måste vara galen eller nått om man efter allt det där orkar tro att det där man gör har något endaste litet värde. Att koda en rad till i det läget. Tro att den gör skillnad. Det går liksom inte på något annat sätt. Bara galenskapen är den kvarvarande drivkraften och bara insikten om det borde väl egentligen räcka för att ge upp för alltid. Men så vet man ju att utan att tro på något, utan att leva för något finns det bara tomhet kvar. Ingenting, död. Så valet finns där inte egentligen. Man måste fortsätta vandringen.
ABB, Eriksson och Electrolux skall storsatsa på Thread. Jo jo det går inte framåt, det snurrar runt, runt, runt.