Japp ut och hämta gran, på min mark, det som nog kanske skall skrivas “min” mark eftersom det var Pytt-Nisses före mig och juridiskt sätt nog är kommunal mark. Hursomhelst är det dit jag går och sågar ner en. Eller mördar. För jag kunde lika gärna ha ihjäl en kattunge. Det känns på samma sätt. Men familjen kan inte fira jul utan en mördad gran så därför går jag denna dag ut och mördar en åt dem. Jag tar hem den och placerar den i en fot i vardagsrummet sen får de ta över. Jag befattar mig inte med den längre. Den mördade som står där och dör i vardagsrummet låtsas jag att jag inte ser. Det är bara i hjärtat det värker.
Löjligt säger såklart en massa människor om något sådant. En granjävel, va fan… Som kreatur förr i tiden. Inte fan kände en häst något, inte kände en ko något, inte kände en svart slav på plantagerna något. Löjligt såklart som romerna som sitter med sina muggar utanför butikerna. Inte fan känner de något…. Om man inte lyssnar. Om man inte känner efter. Granen som har en mer komplicerad genuppsättning än människor. Född på den där platsen för att få växa upp och bli en stor gran. Som de där som stod bredvid den. Hundratjugoåringar, hundrafemtioåringar. Jättar. Respekt.
Japp så känner jag. Också för moroten och salladsbladet. De jag nu måste ha för att överleva. Precis som andra behöver en bit ko och en bit gris. Saker dör för att vi skall kunna överleva. Inget konstigt med det. Så fungerar det. Höken äter sparven och gud föder alltid höken. Men respekten, det är den det handlar om, respekten för det som lever och att det har samma rätt att leva som en själv.