En julhälsing från stort gult hus på kulle i Los

Dan före julafton. Min enda oro den här morgonen är att bilen inte startar. Jag lovar, jag har haft sämre dagar före julafton. Då när det inte funnits pengar till varseig mat eller leksaker till barnen men där det alltid på något outgrundligt vis och helt magiskt har löst sig dan före eller ibland några dagar före helgen. Jodå vi har betett oss vansinnigt många gånger de där helgerna under svåråren. Visst skulle pengarna göra bättre nytta under många kalla långa dagar efter jul, fördelas på dagar och veckor så att det fanns åtminstone en brödkant på bordet varje dag. Men bara den som varit där, i den situationen, varit utan på riktigt, förstår behovet av att komma ifrån ett tag. Få låtsas att allt är som vanligt. Få ett andhål att hämta syre och kraft ur, om så bara för en liten stund.

Så i år är det alltså bara den där bilen jag var orolig för. Men den startade såklart, klockrent. Det är sommar och värme den inte gillar. Choken är visst alltid på, eller inte, vad vet jag. Misstänker en sensor som ser kyla där ingen annan ser den där kylan. Men den tar oss alltså österut, yngste sonen och mig, till affärer, systembolag, järnvägsstationen, affärer, matstället, affärer, kyrkogård och sen västerut, hemåt, uppåt, mot skogarna igen.

Så såhär dan för julafton har jag inget att klaga på. Tretton grader kallt. Lite som vanligt den här tiden på året. Snön ligger, fåglarna har fått mat, båda sönerna är hemma, i pannan brinner det och den visar, vad jag kan se, inga tendenser att inte fortsätta att låta elden där inne värma oss och skydda oss från det kalla där ute. Livet är således så gott som det kan vara för en ocool gubbe. Han är nöjd.

Kyrkogården i Ovanåker såklart, ett måstestopp på vägen hem. Ljus skall tänads för morsan och farsan. LEDljus i år. Farsan gillar, morsan mumlar “moderniteter”.  Dom gillade julen – men inte inte tiden, veckorna, före. Farsan kommer alltid bli ihågkommen med sin hög med skinkmackor där framför tv’n. Färsk sirapslimpa. Skinka utan fett. Senap. Ledig för en gångs skull. Hemma. Morsan med sitt “duppa” och kaffe. Men så finns dom då inte mer. Det är bara den där stenen där på kyrkogården som vittnar om att dom funnits. När vi som minns dom idag är borta är dom också bara bleka minnen som inte enkelt återkallas. Precis som det kommer att blir för oss andra också en dag. Precis som det är för alla och som det skall vara.

Tänder ett ljus på den allmänna delen av kyrkogården för alla andra på listan. De som är så många, där de som helt ofattbart är borta liksom både “finns” och “ofinns”. Jompa (mest ofattbar av alla), Lilly & Anna, Gösta, Hasse, ja man kan stå där och räkna tills man blir hes. Lars Jonsäll, sommarens tragiska bortfall,  vill jag tända ett eget ljus för och letar efter hans sten. Men hittar den inte. Han får ett ljus till åminnelse han med  på den allmänna delen till slut. Som vanligt går det inte att stå och hänga och fundera så länge på den där kyliga kyrkogården. Dödens kyla följer Voxnan och letar sig in mellan stenar och häckar och slingrar sig kring allt levande som ormar på jakt efter byte. Så vi åker hemåt, eftersom vi lever och inte hör hemma där.

Så julen har kommit in i det här stora gula huset på en kulle ute i ingenstans. Intet märkvärdigt synes innanför de här väggarna. Bara lugn och ro och skönt och avspänt leverne med familjen väntar några dagar. Man kan inte begära mer, behöver inte mer. Inte som ocool gubbe och antagligen inte som kung, pamp eller stor, stor, stor och jättestor i världen heller. Ett lugnt sinne skall inte underskattas. Inte överflöd av mat på bordet och i magen heller. Eller värme i huset. Resten ger jag egentligen blanka sjuttsingen i. Det där är det viktiga. Att ha de människor man älskar omkring sig eller om det inte går i alla fall ha dem när sitt hjärta.

Så här kommer julhälsningen till alla er som finns där utanför det stora gula husets väggar men nära mitt hjärta. Jag tror ni vet själva vilka ni är. En riktigt god varm jul vill jag önska er. Jag höjer dagens glas med kalenderwhisky för och mot just er och utbringar en skål för att ni finns. De flesta av er förstår såklart inte ens Svenska, men det magiska i vintersolståndet överbryggar nog sådana där bagateller, trollar bort språkliga hinder som tjoff, poff bang, och mina tankar når därför fram med lätthet. Janne från Järvsö måste jag såklart nämna speciellt. Du den godaste av dem alla. Ha en riktigt fin jul med de dina. Jag har aldrig träffat en mer osjälvisk människa än dig. Tack för den erfarenheten. Och ni andra såklart. Som orkat säga goda ord när det behövts. Tack, Njut av ledighet och det goda livet nu i bubblande bubblor och kokonger. Skit i de där måste besöken, de där måstegörandet och lev era egna liv. Ni har bara dem och var och ett av dem är ett unikum och en högvinst. Det finns inte tid till tjafs. Koncentrera er istället på det som är viktigt för dig och dem du håller av istället. Säg nej och alla blir gladare och lyckligare i evighet amen. Eller enkelt gör det du vill, precis som du vill. Lyssna definitivt inte på ocoola gubbars råd såhär danföredan. Om du inte behöver det vill säga.

En riktigt God jul önskar en ocool gubbe från Los