Vilket armod är det som får någon att hänga utanför Media Markts dörrar klockan halv åtta en Juldagsmorgon? Kanske är det den där avgrunden som finns inom mig som trycker på hos dem också. Den dom fyller med en ny femtiofemtums tv till reapris, den jag fyller med jobb och ord och musik. Den vi försöker fylla. Jag blir hur som helst nedstämd när jag ser dem rusa in genom dörrarna för att hitta fyndet – lyckan. Nedstämd för att jag vet att kicken av att komma hem från Media Markt med superklippet varar så kort tid, så förbannat kort tid att inte ens resan hem, om du så bor i kvarteret bredvid, är kortare.
Men man skall inte tala om för folk hur de skall leva sina liv. Jag skulle kunna skriva “det har jag lärt mig” här men det handlar liksom inte om det. Man får liksom ge sig fan på att respektera även dom som står utanför dörrarna på Media Market dan efter Julafton.För man har ingen som helst aning om varför de står där. Vad som driver. Vad alternativet är. Men jag förstår det inte. Att betrakta den där talgoxen som sitter vid fågelmataren utanför mitt fönster ger en sådan som mig mer. Men såklart, hur patetiskt är inte det också? Om man skärskådar det. “Du tänker för mycket” säger min fru och hon har rätt och hon menar inte tänker på det där intellektuella sättet.
Äldste sonen är alltså hemfraktad med hjälp av röd Renault och statlig järnväg. Tentor väntar för honom. Matematik på hög och abstrakt nivå. Inget för oss dödlig. Den sista julmusten drack yngste sonen med yngste sonens rätt upp i natt. Det är bra. Julmust till frukost, lunch och middag är INTE bra. Men en eftergift till något annat. Ett liv jag egentligen varken behöver eller vill ha. Så nu sitter jag här på kontoret med en mage som putar ännu mer än brukligt. Det är dags att göra något åt det där. Göra något åt det i semmeltider… Vafalls… Jag vet ju att jag kan. Jag kan jobba en timme till istället för att trösta mig med en chokladkaka. Visst kan jag? Samma för lika.
Men nehepp. Nu skall jag ställa klockorna som stannat här på kontoret pga av de femton graderna under julhelgen. De är som mig de där klockorna. Ger upp när minusgraderna blir för många, när kylan omkring dem blir för stark. En dag skall jag ta dem med mig söderut mot värmen. Där skall de få ticka på och ticka på och aldrig mer få se och uppleva en endaste minusgrad igen. Själv tänker jag dyka in i mitt arbete nu och här. Min flykt från verkligheten. En av delarna i treenigheten som bildas av musiken, kodandet och orden. Nej i de där behöver jag inte “bra” och klapp på axeln. Det är emellan dem som det behovet uppstår. Men ett “bra” är ändå bara som en droppe i havet medans ett “bu” är som en tsunami så man kan lika gärna släppa dem båda. Minimera mellantiderna. Gå in för det där man vill göra och göra bara det. Jobba eller i alla fall kalla det jobb.