Jag avslutar året med att plocka bort de flesta av mina låtar från Soundcloud. Går ner till fritt konto. Lämnar några låtar kvar som ett spår av min musik. Gör det där medans mixerbord och mikrofoner värmer på sig inför dagens studiosession. Japp. Äntligen. Tid i studion. Om nu inte något tekniskt och krångligt ställer till det. Som så ofta. Då tappar jag lätt lusten. Orkar inte fortsätta. Teknik är en annan del av mitt liv. Aldrig skall de tu mötas. Då skär det sig. Som en misslyckad bea. Den man häller ut i slasken. Låter reningsverket ta hand om.
Jag borde egentligen plocka bort låtarna från Spotify också. Men de få ligga kvar där. Ligga kvar där fast än de inte ens genererar intäkter som täcker kostnaderna för att de skall göra det längre. Det är ju så för de flesta av oss musikmedlemåttor. Fast medelmåttor är ju såklart alla. Jag har hört tillräckligt många bra verk från okända artister och band, de som alltid också kommer att förbli okända, för att veta att det inte handlar om bra eller dåligt. Det släpps fram, det tjänas pengar på. De bästa finns ändå kvar där i lådor och i replokaler. Oläst, olyssnat. Alla borde förstå och veta att det är så men de flesta låter sig villigt luras in i vanföreställningarnas värld där fåtal är bra. Rädda såklart för att inte vara som alla andra. Läggande pengar på att låtsas inte bara det.
En glädjens dag. Året har varit ett bra år. Inga genombrott på någon front här i huset men inga har varit väntade heller. Mina tvåhundramiljoner dollar finns ännu inte på kontot. Där borde de ha legat tycker ju jag då såklart. Men de förändrar givetvis väldigt lite de också. Man är fortfarande den man är och just den och det är det svårt att fly ifrån.Kan får harva på. Nöja sig med gokänslan i magen som säger att man lever livet som livet skall levas.
Jag borde gå ner i vikt det här året. Äta mindre av allt det där söta och goda som är mitt knark. Ja jag skall göra ett försök. Inte för att bi “snygg” men för att må bättre. Vara mer rädd om hjärta och knän. Allt det där onda i kroppen trycker på och håller en i ett järngrepp ändå i den här åldern. Man kommer inte undan det. Det gör ingen. Inte ens de som är “snygga”. Ja eller också skall jag bara äta på. Mitt löfte, leva tills jag dör, håller jag ju ändå. Men skyndar på det hela lite. Men jag gissar att han/hon/det/gud genomskådar sådana trick. Låter inte occola gubbar komma undan så lätt. Så det är väl lika bra att försöka skärpa sig. Leva på tills det tar slut.
Imorgon är det 2015 då. Förändring. Jag ser fram emot det här nya året med tillförsikt. Det kommer att bli det bästa året någonsin. Det vet jag. Som varje nytt år. Jag önskar den känslan till alla andra jag känner också. Gott Nytt År!