Det är liksom bara mig det händer. När jag släpper en release så går antalet nedladdningar ner till en femtedel. En gång skulle det ha satt sig på det glada humöret, ja, jag skulle ha blivit lite smådeprimerad rent ut av. Men nu har jag tydligen passerat ännu en nivå mot den fullständiga galenskapen för jag berörs inte längre av det där. Kanske är det här sista nivån.Den fullständiga galenskapen. Man sitter där och håller på med sin grej och förstår inte världen utanför. Men det kan ändå inte hjälpas. Jag tror på det här och så länge ingen annan löser “problemet” så är det som det är. Tro mig gör någon det så är jag den förste att hoppa på tåget. Jag kan tänka mig ett bättre liv än att bara sitta här och koda och koda men aldrig komma fram till dörren.
Men får förstår såklart den där kraften som behövs för att gå ner till kontoret och sätta sig och jobba i ur och skur och år efter år utan att få något tillbaks. Lyckas man så hyllas man, gör man det inte, och det gäller ändå de flesta så… ja då är det bara det där jobbet. Då måste man liksom se sig själv blickandes tillbaks från en position i framtiden där inget har hänt och ställa sig frågan om det är värt det. Är svaret nej är det bara att gå ut, stänga, låsa och slänga bort nyckeln. Göra något annat. Är svaret ja så är det ju inga problem. Om man bara kommer fram till ett konstaterande. Att det inte finns något val, att det här är ens väg, ja då behövs det inga vidare funderingar heller.
Men tid tar det. Så många timmar, dagar, veckor, månader och år. Men i det där så hjälper musiken, texterna. Fast egentligen är det väl ingen skillnad med att skriva blogg heller. Det vet alla som bestämt sig för att skriva minst ett inlägg varje dag. De flesta bloggar är borta inom ett år. Nästan alla inom två. Samma sak med musiken också. Man får ta sig en funderare på varför man håller på när antalet läsare/lyssnare inte kommer upp i Blondinbellas/Mick Jaggers nivå. För gör man verkligen det där av den anledningen? Då är det nog ändå bättre att gå till en psykoterapeut och betala slantar för att inse faders brist på kärlek.Det är alltid någon annans fel. Den enkla utvägen. Gener fungera också.
Så jag knappar på. Kan nu inte annat. Van vid sällskap under några veckor. Någon att prata med. Gör att det känns tyst och tomt här nere på kontoret. Men jag är sugen också. Utvilad. Vill köra och få resultat. Stora resultat för mig – små för världen. Omvända månbesökarsteg. Trettio personer lyssnar på min låt “Mina drömmar är inte till salu/Jag är ingen soldat” den 2/1 2015. Jag vet inte varför. Det är konstigt. Men roligt också. Det lyssnas såklart på andra låtar också. “Hälsingland”, “Kaj”, “Edsbyn”, “En prickig klänning” osv. De där lyssningarna värmer till där inne i mig som en faders uppmuntrande klapp på huvudet när man är barn. Glöder och finns kvar och ger mig kraft. Gör att jag och min gärning existerar. Det är såklart detsamma med email från folk i runt om i världen med VSCP. Det används. Visst det sägs sällan ett “tack” men man använder grejerna. När det gäller mina krönikor kan man såklart inte säga samma sak. Där är det tystnaden som är responsen om man inte skriver något fel såklart. Då jävlar. Så nöjd får man ändå bara. Det måste man vara. Tre låtar till så har jag en till skiva i hamn. Fast heter det “skiva” nu för tiden? Ett album kanske? Eller en samling skrammel. Hur som helst så är de där snart. Om jag tar mig tid att sätta mig i studion och greja. Hmmmm…. skall bara fixa det här först…