Det är först imorgon det är fullmåne. Men jag måste ändå gå ut en sväng på baksidan av huset. Jodå nog lyser oljuset starkt där ute allt och nog knarrar det behagligt under fötterna när man går där. Det är inte mycket snö men den som är kvar är isigare nu, knarrigare. Allt det pudrade är borta. Men det kommer påfyllning. Man kan vara helt säker på det när man bor såhär på +400 meter. De enda jag önskar när jag går där, i det som är koltrastsångens paradis om sommaren, är att allt det här var längre bort från människorna, långt ut i skogen någonstans, eller mitt ute i havet där inget ljus från andra bosättare når den plats där jag står. Det är nämligen först då, långt bort från människorna man verkligen känner att man är ett med universum när man står där oskyddad som ett nyfött barn under stjärnorna. Den känslan behöver en sådan som jag känna ofta. För det är bara i det jag på riktigt hör till och är en del av något.
Jag har lärt mig en viktig läxa under det här året. Man skall kasta iväg människorna som inte ger något tillbaks utan bara kostar energi. Det svider när man gör det, man känner sig taskig men livet blir enklare att leva utan dem som hänger som barlaster runt ens ben och fötter och hela tiden drar en neråt som oönskad gravitation. Man är i sin fulla rätt att klippa av de där tåtarna till barlasterna. Säga ajöss och hej och goodby till dom som hänger där. Be dem rakt på sak fara åt helvete om inget annat hjälper. Ja jag började med det där på prov förra julen. Skickade inte ut den där julhälsningen jag brukade skicka annars. Hur många skulle höra av sig tillbaks ändå? Inte många gjorde det såklart. De som hörde av sig gick enkelt att räkna på en halv hand. Så jag plockade bort dem från adressboken. Sen de där som gnäller och klagar men aldrig kommer med något positivt. Jag bad dem fara och flyga. Dra åt helvete helt enkelt. Sen bort med kontot på fejjan. Ett svart hål som bara åt energi. Som sällan gav en enda Joule tillbaks. De som säger “Saknar dig på fejjan” numera men som inte orkar klicka in en annan url för att läsa samma saker som jag skrev där är ju såklart inget att ha. Låt dem följa med vattnet ut i havet och försvinna.
Så adressboken blir ganska tunn då såklart. Telefonsamtalen blir få. Man sitter där ensam kvar som en gammal sur gubbe. Men man mår bättre. Mår riktigt gott. Orkar lite till när man slipper all den där negativa energin. För är man nu ändå bara en nörd som sitter där och gör det man måste göra så så är det till slut ändå bäst om man får göra just det. Jag tycker jag har blivit modig nu som kan be folk dra åt helvete. Jag har alltid varit för snäll för det förr i mitt liv. För feg och för rädd. Blivit utnyttjad. Men inte längre alltså. Fuck off är det som gäller. Här slickas inga brunsliskiga rumpor längre. Sådetså!