Jag vaknar klockan kvart över tre och ställer mig i fönstret upp mot skogen såsom han/hon/det/gud skapade mig. Oljuset lyser där ute över berget. Fullmånens återutsända flöde är starkt och träden kastar skuggor som på dan men med den skillnaden att det ljus som lyser upp det hela är oljuset, det intensivt blåa ljuset som man bara kan se här och nu och just bara den här tiden på året.
Man kan såklart inte försumma en sådan här natt och jag drar på mig t-shirt och jeans och ger mig ut. Målet är Örnberget, stupet med milsvid utsikt över de omgivande bergen som Hälsingskt rullar fram över världen. Som en i tid nedsaktad Tsunami rör de sig framåt dessa vågor, det är bara vi människor som inte har klockor som kan mäta deras rörelse framåt genom den stora tiden, göra rörelsen synlig för oss dödliga. På samma sätt om vi inte hör stenarna ropa på oss, varna oss, om vi inte ger oss tid att lyssna mycken försiktighet i vinden där ord formas på låga frekvenser med dagar mellan de försiktigt framviskade stavelserna.
Vägen upp genom skogen visar att jag inte är ensam denna natt. Glödande ögon betraktar mig bakom stammar eller från höjder i fjärran. Ögon behöver bara slutas för att dessa varelser skall slukas upp av natten och inte längre gå att upptäcka. Men här finns varg, lodjur, räv och en och annan tomte.Jag har inget otal med en enda av dem och de verkar inte bry sig speciellt mycket om en ensam vandrare i natten på väg mot ett utsiktsberg heller.
Det är ingen speciellt dryg vandring upp på berget i normala fall. Men julmaten, pralinerna och julmusten skall bäras med den här natten där den hakat sig fast på den gamla kroppen och jag blir flåsig och svettig innan jag når upp till Örnbergets stup. Jag sjunker ner på stocken framför eldstaden och ser ut över Hälsingland. Ett Hälsingland som badar i oljuset och där människorna, de flesta, fortfarande sover. Ljus från mänskliga boningar syns inte här uppifrån. Bara bergen och sjöarna hela vägen ut mot Östersjön.
Det är vackert och magiskt och underbart och jag glömmer mig i mina tankar och funderingar där uppe på stocken tills solen tittar upp och suddar ut det blå med vitt och intensivt morgonljus. Jag blinkar till och väcks ur mina tankar. Känner hur frusen jag är efter att ha suttit stilla här i timmar. Reser mig upp på stela ben och med en knarrande kropp och vandrar hem mot kontoret med en hel dags arbete framför mig. Men läkt ända längst in i själens mörkaste vrå är jag av det ljus som inte finns men som ändå fanns denna underbart unika natt ensam på ett berg i Hälsinglands djupaste skogar.