Jodå, tre decimeter snö. Man bor i helvetet. Någon snöslunga har man ju inte startat förut i år trotts goda föresatser att mixtra med den under sommaren så att den skall vara i toppskick när vintern är här och den behövs. Men i med bensin, pumpa in den, dra en gång och den burrar igång. Bara sådär. Jag bara gapar. Jag är inte värd det där. Vad har hänt med alla motorers antipati mot min ocoola person. Men ibland får man inte tänka. Man får burra runt med burrande maskin på gården en timme. Få hälften av snön i ansiktet. Veta att man lever men ändå på något underligt vis tycka att det är ganska gott att befinna sig ute bland all en där rena vita fina snön som yr och flyger omkring luftig och lätt och alltid letar sig in i halslinningen och får en att känna skogsarbetarnas liv något lite bättre. Det enda man i egentlig mening kan gnälla på en sådan här dag är att den är lite låg den här slungan. Ger ocoolt ryggont på likaledes ocoola gubbar. Men handskottning hade väl fått likartad effekt. Hursomhelst smakar kaffet godare än på länge efter förrättat värv.
Gårdagen lämnade mycket övrigt att önska när det gäller arbetsam ocool gubbe. Det blev mestadels soffan + bok + kakrester + fru i den andra soffan. Det goda livet alltså. Man får passa på med det där när det snöstormar ute, för aldrig annars är väl just det där skönare. Ett täcke, grön IKEA soffa, brasan som sprakar i öppna spisen och ocool gubbe som sjunker djupare och djupare ner i den där soffan till ögonen åker igen och man blir ett med den där stormen utanför och flyger iväg till helt andra platser där det verkligen händer fantastiska och goda saker. Sen vaknar man och det snarkas från den andra soffan och man vill ha lite mat eller kaffe så att man kan upprepa processen igen. Ja ni fattar. Det är ett slit.
Men havet har jag inte sett något av den här helgen. Det där svarta havet som inte finns på sommaren, då när det är blått och grönt och transparent. Måste nog ta en dagstur ut till kusten och lukta på det. Vinterdofta på allas vårt ursprung. Jag hör att det syresätts nu, att det pumpas in livgivande syre in i Östersjön som aldrig förr den här hösten. Det är gott. Det är bra.
Imorgon börjar Karin att jobba. Det blir liksom riktiga veckor igen. Naturen bygger upp och laddar om, vapenskramlar och skickar temperaturen neråt, ner mot tjugo grader sägs det att det skall bli. Det skall vara extra jävligt att börja knega, stiga in i oken och börja dra. Själv går jag ner trapporna ner hit till kontoret. Det är kallare här men man får shunta upp och se glad ut. Det är vinter och varje dag som går äter en tugga av den där vintern. Rätt vad det är så är det midsommar igen. Man måste tänka så, eller helst inte alls. Bara köra på.
Poeten fyller sjuttio på tisdag. Ja jävlar. Hur i helvete har han blivit så gammal den gode mannen. Men sinnet hos honom är ungt såklart. Det är ändå det viktiga. En del fattar hursomhelst aldrig det där. Lärare är överrepresenterade i den där oförmågan att hålla sinnet ungt, de tror ofta att de unga smittar av sig på dem utann att de själva behöver agera. Att det fäster vid dem med språket, maner och kläder. Men de älskar samtidigt förbuden och pekpinnarna och håller nästan alltid oförmågan anpassa sig till samtiden högt för att sen rekylera som en AK-45’as kulkräve och överreagera åt andra hållet. Göra det i ren skam för att ha missat det viktiga. Som galningar i rus. Pocketböcker, tv, video, spel, Internet, datorer är bara några missar med motsvarande övertro och rekyler som de lyckats med bara under min levnad. De med unga sinnen, som poeten, är fria från det där. Jag har mött sextonåringar som är äldre än sextioåringar och som hejas på av samtiden fast de är så skadade så att samhället och de själva skulle skyddas från dem. Det finns bättre tid att leka vuxen på än som tonåring. Japp, leka, för man blir aldrig riktigt vuxen, aldrig någonsin, i alla fall inte om man är någorlunda frisk i huvudet.
Jag fäster dragspelsmusik från förr på cd-skivor i en kall studio här på eftermiddagen. Det gamla möter det nya här i Lo(o)s. Själv har jag bränt alla broar bakåt. Jag fattar dem som rev lortsverige. Men jag tycker såklart att man kunde byggt något mer bestående istället. Att riva gamla fina trähus och ersätta dem med konsumbutiker gör sig liksom inte. Det behövs fantastisk arkitektur men återigen krävs de folk som inte är vuxna för det. Som kan leka vidare och tycka det är skoj att leva. Men att riva lortsverige var inte fel, en ny tid kom, den behövde nytt, att inte bygga det nya vackert, underbart och häpnadsväckande, japp, det var möjligen fel.
Läs min frus blogg också. Ja det tycker jag att du skall göra. Nu när hon äntligen kommit igång med den igen.