Poeten fyller år idag, en massa år, han är vid nästa gräns av jämna år. Själv närmare jag mig sextio och kan inte fatta det ens med mitt lillfinger. Ja de är gränser de där bemärkelsedagarna fast det saknas både bommar, stängsel och vakter vid var och en av dem. Hittills har jag tagit mig över dem alla obehindrat och utan problem. Säkert har omgivningen märkt åldrandet, men själv har det inte satt sig fast och jag har aldrig funderat speciellt mycket över de där gränsövergångarna. Men sextio känns då väldigt mycket på något vis. Dönära. Dags-att-lägga-av-nära eller dags-att-lägga-av-punkt. Dags att veta att man bör kliva ur vägen för de unga. Ja och det där lägga av vore ju lätt om alla de där yngre körde på och låg i och skåpade ut en. Men nog tycker jag att jag står mig i konkurrensen fortfarande när det gäller programmering. Men kanske också bara där. Ändå är det så att visste jag att någon tog över och verkligen låg i så skulle jag hellre sätta mig med ett kollegieblock och en penna och bara skriva och skriva och skriva tills livet flyktades mig.
Hur det är med poeten på den punkten vet jag inte. Men han är nu ändå en av de där evigt unga. Dikterna flödar ur honom och nu också bilderna, konsten. Det pratas om vernissage med tillhörande utställning. Hans drömmar, hans mål och jag vet att de slår in och blir verklighet. Grattismail skickat. Det är så vi umgås. Medelst email. Han upphöjd jag en av de vanliga.
Ute kryper temperaturen uppåt efter ännu en kall natt. Gårdsplanen är oskottad och jag skall snart ge mig iväg ut och ta tag i det där. Dricker bara upp mitt te här inne och önskar att jag slapp gå ut i det där kalla. Men det är min uppgift. Jag måste annars blir det inte gjort. Man skulle kunnat bo i ett land där man kunde gå i kortbyxor och t-shirt hela året runt också. Sånt där väljer man. Alltså var man bor. De flesta kan välja i alla fall. Inte i Nordkorea. Men vi här har ingen ursäkt för klagandet. Det är bara att dra iväg. Annars… Vill man ha böljande Hälsingeberg i blickfånget, grönskande dalar med stora Hälsingegårdar och Hälsingekust med hav att svalka fötterna i så får man stå ut med vinterhelvetet också. Det är liksom priset man får betala för det där andra. Det och myggen. Så man får stå ut.
Fågelmat fyllde jag i mörka natten efter att pellets också blivit fyllt. Det äts. Det är på allvar det där. Har man tagit på sig ansvaret att hålla ett gäng fåglar vid liv över vintern så får man stå sitt kast. Punga ut med pengarna för en säck solrosfrön också i en januarimånad när det annars är skralt i plånboken. Ja det är väl knappast bara min som är rätt tom den här tiden. Det där delar jag med så många andra. Banken hjälper såklart till med krediter, så gärna, det är bara fråga, de sätter gärna fast, gör ofri, men också genom att dra kortavgifter. Har någon någonsin fattat varför banker drar kortavgifter i Januari och i August, de månader när folk har minst pengar på sina konton. Jag kan se den där personen framför mig som bestämt det där. En scrooge är eller kanske är det djävulen själv, klädd i strikt bankutstyrsel. Under svåråren kunde det där vara riktigt kämpigt. Det är bra att man minns sånt.
Men ljuset är kommet, tekoppen urdrucken. Det finns ingen ursäkt för mig i världen att inte ge mig ut i kylan och burra runt med snöslungan.