Jag står en stund i fönstret mot öster, det som vetter mot berget. Det skall duschas snart men de där kvarvarande stjärnorna på himlen fångar mig. Solen finns där bakom berget någonstans. Man kan ana lite ljus, men ännu är det stjärnornas tid, det avlägsnas tid. Härifrån mitt perspektiv ser de väna och försiktiga ut de där tindrande ljuspunkterna. Men som i allt annat man betraktar handlar det om perspektiv. Nära är de dödsbringande explosioner var och en av dessa enorma stjärnor, precis som den lycklige eller olycklige eller för den skull den mäktige man betraktar är något helt annat om man bara ger sig tid att byta perspektiv. Har man bara lite tid kan man lära sig av stjärnorna hur livet bör levas en vanlig onsdagsmorgon under nådens år 2015.
Men man kan inte bara stå där, det finns saker att göra, en värld att förändra. Nere på kontoret väntar min livsuppgift. Ja jag vet att det finns människor som inte tror att de kan förändra världen, att ingen skall tro att de kan det. Som kan leva med den tanken utan att gå i tusen bitar. Jag kan inte det. Har aldrig kunnat det. Lika lite som jag böjer mitt huvud för någon som påstår att hen är min ledare. För varför skall man inte tro att man kan förändra världen. Vi gör det var och en av oss varje dag som små kuggar i ett stort maskineri där vi alla som individer är en lika viktig beståndsdel. De må vara så att Zlatan, Steve Jobs, ett mördarpack i Paris, synes vara större kuggar. Men återigen handlar det bara om perspektiv. Varifrån man betraktar och vem som betraktar. Vi kan förändra världen och vi gör det var och en av oss.
Duschen är annars det där stället man kan använda för en stunds meditation. Jag försvinner ofta in i tankarna där. Tvättardelen klarar det autonoma systemet av numera. Därför vill jag helst också ha lite tid på morgonen. Tid för reflektion. Fast om sanningen skall fram använder jag ganska stor del av mitt liv åt det där att fundera,och grubbla. Sällan oroar jag mig dock. Jag roas av det där att fundera över livet. Inte för att guida andra, utan bara för att försöka förstå universums mysterier bara en liten aning själv. Men någonstans i det där funderandet, som min fru tycker jag använder för mycket tid till, måste man avsluta också duschtider. Det räcker liksom inte bara med att tänka. Man måste göra också. De går hand i hand de där två. Och med göra menar jag inte bara att starta upp något. Jag menar hur många inledningar till böcker och låtar och datorprogram har inte skrivits i världen och kommer att bli skrivna idag. De som aldrig blir klara. För just det där att göra klart är det som kräver mest energi, när det roliga är slut, när man måste arbete i sitt anletes svett, göra om och rätta i all oändlighet, få ut grejerna genom dörren, våga få ut grejerna genom dörren, det är det som är på riktigt att göra och som skiljer just det från lek. Tankar är ingenting utan ett där. Bara luft. Orealiserat.
Ja man kan naturligtvis inte bara sitta och skriva blogg heller hela dagarna. Då blir det inget annat än en blogg skriven, och just det saknar definitivt värde i allt annat än att rikta tedrickarens tankar i rätt riktning under en kort stund. Nu är tekoppen slut. Dags att fylla pellets, fylla en tvättmaskin och sen på allvar ge sig i kast med det där förändra världen. En åsnas färd genom livet.