Halva januari är till ända, ja just det, idag. Det tar sig, två minuter tidigare går solen upp varje dag just nu, samma med nedgång, fyra-fem minuter mer ljus per dag. Mörkret kommer att besegras, man börjar förstå det, vinterhelvetet tar slut om ett tag. Men det är såklart mycket vinter kvar för pengarna. Ännu. Ett bra tag. Månader. Men när jag tittar ut genom fönstret på morgon så gnistrar den där vita snön i twilight-ljuset och man kan ju inte annat än att tycka det är vackert. Ja, jag en vinterhatare tycker det är vackert, vackert, vackert så man dånar. Men kallt och jävligt på samma gång. Ja ni fattar.
Helst skall man såklart se det där från Hässjaberg. Där ser man verkligen bergen rulla iväg i fjärran. En särdeles vacker plats är det. Vi åker ofta upp dit bara för att se den där utsikten. Har alltid gjort det. Också innan jag visste hur och varför jag drogs dit också. Min farfarsfarfar var nämligen nybyggare där uppe. Kom från Roteberg i Ovanåker i mitten på artonhundratalet. Tycker väl det var en bra plats att skapa ett nytt liv på. Farsan köpte ett hus bara en bit därifrån, i Samuelsfallet (sug på det namnet), utan att veta, också i honom drog det där. Först på 90-talet hittade jag det. Att farfar var född där uppe. Att det var därifrån han flyttade till Stockholm. Gjorde sin månfärd. Ja 1907 måste Hässjaberg till Stockholm varit ungefär som en månfärd är idag. Men hans fars systrar hade dragit till Amerika. Det hjälpte säkert. Världen öppnade sig med dem som reste ut. Blev mindre farlig för dem som var kvar. Sen sålde väl farfarsfar, jag har inte letat, nya människor kommer dit, han flyttar till Sandsjö, ensam, men köper ett hus tillsammans med farfar och farmor ett tag utan för Hedemora. Men farfar längtar tillbaks till storstaden. Den drar i honom och han sticker iväg från allt. Farmor flyttar hem till Orsa. Farfarsfar till Sandsjö igen. Dör där. Ensam igen. Jag ville så gärna veta vilket hus han bodde i.
Ja kanske hade man också tyckt om Hässjaberg utan de där banden bakåt i tiden. Det är en vacker plats. Det räcker väl med det egentligen. Det är där man skulle bott såklart. Det är både Karin och jag överens om. Men hus och mark saknas och kanske är det bara en bra dröm på samma sätt som ett hus där man vaknar bredvid havet är det. Ja säkerligen är det det, inte bara kanske. Vi bor bra här också. Fantastiskt bra. Egentligen för bra. För hade det varit dåligt så hade vi dragit härifrån som raketer. Det hade såklart varit bättre för oss. Rent av räddat oss, precis som det räddar var och en som verkligen ger sig av härifrån. Ingen kommer någonsin tillbaks. Ingen! Alla lever lyckliga liv där på sina nya ställen och ägnar inte den här platsen en tanke. En dag kommer vi att dra. Helt säkert. Men inte än. De 200 hundra miljonerna måste finnas på kontot först. Dollar. Då drar vi. Eller kanske inte. Tanken på att sitta på ålderdomshemmet här i Los skrämmer mig till vanvett. Jag har inget gemensamt med en enda en. Jag känner inte en kotte. Jag skulle lida som om det var ett helvetes eld. Ja kanske förtjänar jag det. Kanske är det mitt öde.Eller möjligen lyckas jag verkligen till slut ta mig härifrån eller ramlar ihop och dö innan. Högvinster båda. Blir fri från den där hemska möjligheten till framtid. Den man verkligen inte vill ha. Den som skrämmer alla eller i alla fall borde skrämma alla. Men det kommer såklart inte finnas plats. Så kanske kan man få dö förvirrad hemma i lugn och ro ändå. Man får hoppas på brist på platser. Leve inkompetenta politiker. Vi behöver fler sådana.
Så har då ett antal grodor hoppat ur min mun igen. Det är som det är. Jag är bara en ocool gubbe och det är alltså inte många som bryr sig om det som skrivs här, än mindre läser. Knappt jag. Eller verkligen inte jag. Det som skrivs är inte mindre sant ändå. Eller också är det det. Osant alltså. Ingen vet. I alla fall just det kan man vara helt säker på.