En helg som är till enda snart. Jag sover länge i soffan på morgonen. Vaknar först halv åtta och tror att klockan är tre. Halvsover, äter frukost, slötittar på morgontv. Tar igen det där behövliga alltså som nattens obrutna sömn tydligen inte gett mig. Läser en stund och somnar sedan in och vaknar någonstans efter ett. Fortfarande lika trött såklart. Försöker med en promenad men det halvhjälper bara det också. Tröttheten har tagit mig. Så jag går ner på kontoret och jobbar. Det jag skulle jag gjort mycket tidigare. Lösningen på allt. Den stora flykten och kanske livslögnen. Eller inte, bara framtiden kan utvisa det. Om det är rätt att tro på något eller inte rätt att tro på något.
Nu efter nyheterna känner jag vanmakt och hat mot de där IS krigarna. Huliganer kan iklä sig vilken roll som helst och i vilke(t/ns) namn de kan begå hemskheter. Det religiösa har alltid varit en sådan roll att inta för att bli han/ho/det/ djävulen själv men säga sig stå på han/hon/det/guds sida. Jag ogillar verkligen hela religiösa skocken och har alltid gjort det. De som behöver tusenåriga böcker, den tidens moral och syn på livet, för att leva sina liv i ett samhälle som inte har en mycket gemensamt med de samhällen vi lever i idag. De som inte kan förstå att har utvecklats och fått det bättre på alla sätt sedan dess. Att moralen finns i våra lagböcker idag och att vi är fria, faktiskt fria i han/hon/dets/guds namn att leva utan dogmerna och de förminskande reglerna.
Men samtidigt kan man såklart inte gå omkring och hata. Hatar man blir man det man hatar. Det finns inget sätt att undvika det. Man måste förlåta och gå vidare och förändra. Vara smartare och förändra världen. Tro att det går. Utbildning är nyckeln. Lärarna de enda stridsvagnarna som behövs.
Läser Ulf Lundells blogg med glädje. Han ger ett sympatiskt intryck den gode författare och rockaren. Inte trodde jag att vi var överens på så många punkter. Men det är vi. Det är såklart ändå mil mellan oss. Han en upphöjd jag en nedsänkt. Utan att ha gått ett steg i hans skor (och det borde jag såklart ha gjort innan jag skriver detta) så blir jag avundsjuk på hans liv. Det verkar enklare än mitt på något vis. Han skriver om att åka till Göteborg, bo på hotell, gå och köpa sig en ny varm jacka eftersom det är kallt där som vanligt den här tiden på året, gå ut och äta, beställa upp mat på rummet, vandra på avenyn fram och tillbaks utan mål. Det låter så enkelt. Den där jackan skulle ha ställts mot middagen och en del annat i mitt liv osv. Man fick välja en av dem. Oftast ingen. Ett svårare liv. Nä kanske inte. Jag skulle överhuvudtaget inte kunnat vandra efter Avenyn som han gör med folk som viskar “det där är ju Ulf Lundell” bakom ryggen. Jag skulle som nu fly i i jobbet. Gömma mig och aldrig komma ut igen. Ja, fast en gång för inte så länge sedan var jag ju faktiskt dit på Österlen och hälsade på den gamle mannen. I en annan tid.