Hundarna

En hund skäller på andra sidan dalgången. Gjorde de inte det, byns hundar, och det var helt tyst en morgon så visste man att alla gett sig av. Att man satt här ensam i Lo(o)s, eller ensam i Hälsingland eller kanske ensam i hela världen. Att alla andra hade dragit och glömt bort att tala om vart. Typiskt liksom. Lite som veckan före midsommar när man var ung. Man jobbade kvällsskift veckan före den där helgen. Träffade bara arbetskamrater. Och så gick man av där på midsommarafton, ville festa, men det fanns liksom ingen att festa med. Alla hade dragit någon annanstans och glömt att tala om det för mig. Det var ju liksom inte lika lätt som att bara skicka ett SMS på den där tiden. Man skulle träffas om man ville bli ihågkommen och få vara med. Något år lyckades jag väl ha morgonskift också den där veckan. Var uppdaterad och med.

Men hundarna skäller alltså här ute i dalgången. Så den här dagen räknar jag med att bara vara en till människa i världen. Ocool, ja det går inte att komma ifrån, men annars bara ännu en människa med bra saker och dåliga saker i kropp och själ. Kanske inte riktigt en som hör till, nej, jag har alltid varit lite av en ensamvarg, åt det går det inte göra något alls och det känns som en sak jag kan överleva.

Hade en ovanligt svår restless legs igår när jag skulle somna. Kramp nästan. Ja alla känner väl till det där mer eller mindre. Ett helvete. Dragspelaren har medicin mot det. Han har riktiga problem. Själv har jag det bara ibland, sällan, men förstår fullt ut vidden av vilket helvete det måste vara att ha de där jämt och ständigt.Följaktligen är jag både trött och har ont i vaderna idag. Men jag somnade till slut. Lillkatten låg länge där under täcket och försökte hålla ut medans mina ben hoppade omkring med jämna mellanrum. Men till slut var till och med hon tvungen att ge sig och jag låg där och ryckte (jag skrev faktiskt rykte först och det var iof roligare)  själv i natten. Man har det som man förtjänar.

Sju grader kallt utanför fönstret. Det är vinter. Det går inte att undvika att märka det. Pelletsbrännaren stannar på morgonen. Men inte så tidigt att det blir brist på varmvatten. Ja lite kanske, men duschbart är det helt klart. Sådant där får inte en lantis att lyfta på ett ögonbryn. Man tar inte allt för givet liksom.

Om fem minuter, 08:50, är solen uppe här på kullen. Två minuter har vi vunnit mot vintern sedan igår. Det går undan. Ja det gör det. Undan utav bara tusan och nu ökar det dessutom.Nästa tisdag är det 8:34 som gäller. Heja!

Min tekopp är strax urdrucken och jag skall därför ge mig och dyka in i det jag kallar arbete, det som andra kanske kallar lek och lättja, “han sitter ju bara hemma hela dagarna”,  men som då som en kompromiss kanske kan kallas låtsasarbete. Ett bra ord. Ett ord också jag kan köpa om det tröstar åtminstone en annan som har åsikter om hur det är att vandra i mina skor. Ljuset är tänt här på bordet. Det tändes som den första åtgärden när jag äntrade lokalerna. Tändes helt i Arne Weises anda men utan talet till folket. Det finns inte många närvarande på dagtid att tala till här på kontoret. De som finns här förutom mig har natten som sin tid och de som finns i bjälklag och springor har annat för sig än att lyssna på ocoola gubbar. Det får man respektera helt enkelt och istället tända ljuset under tystnad och eftertanke.

Avslutar med en bild över vindläget över sydpolen. Japp där borde det stå vindsnurror lite överallt.