Högarna och att-göra-listorna växer i oroande omfattning och snabbhet här i mina lokaler. Jag är såklart inte med alls. Jag har förlorat redan innan jag försökt att hinna ikapp. Men det går såklart inte. Man hinner inte allt. Det går helt enkelt inte. Så jag fortsätter på den väg jag vandrar. Försöker att inte blicka för mycket sidorna. Försöker att inte se det där stora berget som måste bestigas framför mig för att jag skall kunna komma vidare. Skiter i det där nu och bara går på. Går och går i mitt anletes svett. Jag tror på målet. Jag är ensam om det. Inte ens kanske…
Jag har en förmåga att dra till mig galningarna. Det finns hur många galna och helt värdelösa människor som helt i min omgivning. De tar mest tid för att de kan nästan ingenting själva och de vill heller inte kunna något själva, de säger aldrig tack, de gillar alltid något annat än jag gillar, det tycker jag är värdelösast i världen dessutom. Ändå hänger de sig fast. Skall ha och ha och ha och ha och ha. Antagligen säger de mer om mig än om sig själva de galningar som hänger sig kvar hårt i mina gällivarehängbrallor att de där människorna är just sådär. Men de finns tamefan inte en vettig människa i min omgivning. Ja S möjligen och sen kanske J men jag ger mig fan på att de ocksåp har de där tendenserna om man söker närmare. Men sen förutom dem då, vette tusan. Galningar, värdelösa uslingar hela bunten. Antingen gör det mig till en av dem. Det kan ju inte bli på annat sätt. Jag den störste värdelöse galningen. Hövdingen liksom. Den mest värdelöse.
Men jag har alltid levt i gränslandet mellan nördarna och de andra. När jag blev kär sådär riktigt jävla mycket i högstadiet så fanns det såklart inga andra nördar omkring mig som hade en tanke på att skoldanser festande och det där var grejen. Man fick gå själv. Röra sig över gränsen. Och så har det då såklart fortsatt. Det har aldrig funnits någon att luta sig mot. Att sätta sig mitt emot och lätta sitt hjärta för. Istället har det alltid varit tvärt om, alla vill att jag skall höra på deras historier, sorger och bekymmer. Vill att jag skall engagera mig i det dessutom. Samtidigt som de hur tydligt som helst klargör att det skiter i mig och mina behov.
Så skall man då säga upp bekantskapen med mänskligheten? Ser man på sin omvärld på det där viset är man nu antagligen rätt skadad. Ingen kan samla på sig så mycket konstiga, värdelösa människor som jag gjort utan att själv vara en. Att inse det är liksom det enda friskhetstecknet. Tycker man alla andra är galna så är det det tydligaste tecknet på att man själv är galningen, eller något sådant. Psykologiskt försök till djupsinne som såklart faller platt.
Om du nu känner mig och pratar med mig ibland så ligger du nu alltså jävligt illa till om du ni inte är S eller J som fortfarande inte är konstaterat dårbestämda. Vad kan du göra åt det? Inte ett skit faktiskt. Det är ju inte ditt fel. Att vara dum i huvudet kan ingen hjälpa att man är. Det är riktigt synd om dig faktiskt om man tänker som så. Men jag tycker inte synd om dig. Jag vill bara bli av med dig för evigt. Get lost!
😉