Lunchen avklarad, den som består av rester från helgen, lite sådär extra lyxig för en måndag. Speciellt efter en löningshelg som denna. Jag får inga löningar. Men fruga får. Det är hon som står för lyxen. Jag kan vara glad för det.
Men det droppar faktiskt in en beställning till mig också under helgen. Från en privatperson och då måste man såklart svära lite. Nya eu-regler gör att för privatpersoner gäller från årsskiftet momsen i respektive eu-land. Det är en jäkla massa momssatser att hålla reda på helt plötsligt. Men rättvisare blir det såklart. Jag måste nog säga att jag gillar det. I det här fallet lär jag mig därför att den franska momssatsen ligger på 20%. Jo Jo, eller oui, eller nått.
Annars är det jobbarmåndag som vilken annan måndag som helst. Det finns att göra även för oss som inte får reguljära löningar inbetalda på våra konton med en jämn frekvens. Ute faller snön fortfarande och det är egentligen dags att ta slungan på en ny tur men bestämmer mig för att invänta plogens framfart på vägen här utanför innan jag ger mig ut i egen skör och frusen person. Det vills liksom inte frysas heller. Det är varmt och skönt här inne nämligen. Nio kalla grader ute och en stadig vind från norr. Man kanske skall snöslunga imorgon istället. Men kanske straffar det sig. Prognosen säger minus tretton då. Frysa får man hur än liksom. Så är det bara. Den där flytten hägrar liksom igen. Långt söderut. Hav och sol. Fast vacker är det. Det kan man inte komma ifrån. Blåsnö är det. Vitt bara vitt om man tittar ut men gräv en grop då blir den blå som himlen. Även snön döljer hemligheter. Rejäla sådana om man tar sig tid att rikta mikroskopet mot den. Då glömmer man det kalla och bara förundras.
Helgen då? Ja soffan ett tag såklart. Vi startar lugnt på lördagen. Men sen skall tre pallar pellets in. Frugan hjälper till. Hon bangar inte för hårdgörat. Har aldrig gjort. Det skal hon ha heder för. Tuff men liten. Sen får hon ledigt och jag jobbar några timmar. Söndag blir snöslungekörande och jobb. Blixtsnabbt färdas den förbi oss som står där och titta på helgen. På söndag är det som om den inte ens har varit där. Men första februari har det blivit och det är ju alltid något. Nu äter vi stora tuggor av den här skitmåndaden tills den är borta och glömd och aldrig mer kommer igen i skepnaden av en månad anno 2015. Bort, bort, bort bara.
Men dags att angripa alla världens buggar, ja, nu överdrev jag faktiskt, det räcker gott och väl med mina egna. Men först hämta posten och skotta upp i alla fall lite grann vid bron. Sådär så att man i alla fall slipper skämmas helt och hållet om det skulle komma någon förbi. Resten får hanteras senare alltså. Så får det bli.