Minus tolv. Jag snålvärmer kontoret under natten. Får öka på allt på max. Här skall ändå sittas still en hel dag. Eller nästan. Ett litet avbrott blir det ändå. Snöslungan behöver motioneras ungefär som en kissnödig hund. Men tekoppen är med hit ner och dess innehåll värmer ocoola gubbar. Hulken käkar pellets här under mig och det finns hopp även för den här dan. Hoppet som jag aldrig släppt. Inte det. Ännu.
Det blir ljusare allt tidigare och det håller i sig allt längre det där ljuset. Däri finns det verkliga hoppet. Det går ändå framåt. Vasaloppsöndag och dag för vändning närmar sig. Efter den är nästa milstolpe midsommar. Midsommar – smaka på det. Potatissallad, ost, baguette de pain och hav. Blommorna. Fågelsången. Flickorna i tunna klänningar med krans i håret. Men viktigast havet. Vågor som slår mot land och lugnar och tinar upp frusna själar. Vågor som kryper in och lagrar sig själva och sin kraft i hjärnvindlingar så att en ynklig människa kan klara en vinter till. Eller nästan klara. Man dör lite varje år av att befinna sig såhär långt ner i naturens vila. Man får inte glömma det. Man måste vara medveten om det för att inte dras med hela vägen och bli ett med den där vilan. Bli en av Kung bores soldater.
Men det kommer såklart påsk också däremellan. Lorthelg sa alltid morsan. Det släpades in skit på mattor och golv under påskhelgen. Hemmafruars elände. Påsk var aldrig något stort hemma hos oss. Ett stort ingenting. K hade med sig mer glädje. Påskhare, mat och godis. Men det är fortfarande bara ett par dagars extra ledighet för mig.
Tror jag på gud? Eller han/hon/det/gud? Gör du? Hur skall man liksom svara på det? Det finns lika många svar som det finns varelser i världen. Men sant. Jag har legat på knä men knäppta händer och bett han/hon/det/gud om nåd. Men tror jag på gud? Kan man göra det där och inte tro? Eller är det bara i desperationens ögonblick som man griper varje halmstrå. Det skulle fungera lika bra att tillbe den där stora stenen uppe på berget. Men tror jag på gud?
Svaret är ganska enkelt i mitt fall. Nej jag tror inte på en personlig gud. En som ser varje enskild människa och som man kan kommunicera med. Inte ens en gud som ser människosläktet som den stackare människosläktet trotts allt är. Det hade varit alldeles för lätt att avhänga sig allt ansvar om det var så. “Gud säger”, “gud vill”, “det är guds fel”, “det är guds förtjänst”. Men jag tror att matematiken kan beskriva gud. Att de fysikaliska lagar vi ser i världen är spåren efter han/hon/det/gud. Att allt det där vi ser och hör och kan räkna fram och kan ana det är han/hon/det/gud. Stort och mäktigt och styrt av lagar som ligger utanför vår fattningsförmåga men som vi ändå anar i sköna matematiska formler och underbara fysikaliska dikter som blir till musik och harmonier och disharmonier i ett universum i utveckling och expansion. Ja den guden tror jag på. En gubbe med skägg – nej det fungerar inte längre. Inte en straffande gud heller. Ondska och “fel” är bara saker sedda från vinkel där de syns. Byter man perspektiv blir de något annat. Var oxen som vandrar in i slaktbåset en stund och bli sedan människan som älskar oxfile. Det är inte svårare än så. Det handlar bara om perspektiv det där om ont och gott.
Sonen kliver upp tidigt. Han skall med den tidiga bussen. Jag hör honom rusa iväg ner för trapporna vid sina okristliga tider. K har en senare tid och jag försöker passa in min duschtid någonstans där mitt emellan. Men när jag duschar kommer sonen hem igen. Hemskjutsad av polisen. Bussen har kört i diket. Poliserna skottar fram dörrar som inte gått att öppna. Skjutsar hem passagerare. Buss och busschaufför väntar på bärgare. Men det går bra. Snö skyddar och hjälper. Tack för det.