Att tro på sig själv kan vara svårt en vanlig dag. Att tro på sig själv när man vaknar en februarimorgon anno 2015 och det är minus arton grader ute är såklart på inget sätt en endaste skillnad. I alla fall inte om det finns oöppnade pelletssäckar att ta av. Pelletssäckar att mata Hulken med och snällt be honom värma huset, om han vill, om han orkar en dag till, för att man skall kunna sitta där på kontoret och tveka på sina förmågor. Undra om man orkar hela vägen fram. Om man verkligen kan. Orkar man är det kanske Hulkens förtjänst.
Det är märkligt stilla där ute precis som det brukar bli när temperaturen kryper ner mot tjugo. En slö måne försvinner ner under horisonten. Den som alltid förstår skillnaden mellan värme och kyla och inte har en aning om vad lagom är och betyder. Bara hänger där och tittar på. Som hel och halv och osynlig. Förvånad över människornas görande. Till och med de som kallar sig goda är i grunden onda. Det vet jag och det vet månen. Ändå ser vi bara på när allt som som sker också sker.
Jag fyller såklart pellets innan jag går in på kontoret. Suget är ett annat än det brukar vara. Det liksom sörplar som i en utsugningsvirvel där i pelletsbehållaren. Det kunde lika gärna vara hundralappar som försvann där in i skruven och vidare in i rasande elden, det känns i alla fall så. Tvättstugan är nere i en och en halv grad. Man får hålla koll där. Blir det längre kallperioder får man stödvärma. Men nu skall det tydligen slå sig imorgon.Ramla ner mot noll. Halleluja måste man ju utbrista. Eller ner förresten. Det är ju uppåt temperaturen går. Gå upp som en raket, eller upp som ett tonårsstånd. Ja såpass skall det slå sig.
Jag läser alldeles för länge i natt efter sänggående, men boken är bra och en riktig bladvändare och jag måste få läsa hur det går till slut. Så jag läser klart. Men det är skönt på något sätt att inte bara släcka lampan och förnuftigt lägga ifrån sig boken för vidare läsning nästa kväll. Att ge sig hän fullständigt i nuet. Priset, det betalar man ju såklart. Trött alltså. Men det är ett pris jag är beredd att betala. Ett pris jag visste det kostade att inte släcka och lägga ifrån sig boken. Jag har alltid de där pris – konsekvens diskussionerna med mig själv. Blir sällan överraskad när fakturan för levt liv dimper ner och skall betalas kontant och utan dröjsmål.
Ibland känner jag mig som ett litet barn och vill krypa in i en varm famn och stanna där, tas om hand. Det är nog livmodern som ropar på en. Trygghet och värme från sin första tid. Men det är fullständigt klart att i min ålder finns inga sådana tillflyktsorter. Man skall lösa problemen. Bära och verkställa besluten. Hålla i ansvaret. Sällan eller aldrig finns den där tröstande varma omfamningen som lugnar en och säger att allt blir bra igen, allt blir bra igen, allt blir bra… Den som får värmen att sprida sig i kroppen och få tillförsikten om att allt nu är löst eller löser sig att spira som ett nyss väckt frö där i en sargad själ. Men så fort man blivit vuxen är det där borta. Puts väck borta. Man får ta i och köra på. Man har hela ansvaret. En gång på ett sjukhus. Ensamhet utan gräns. En sjuksköterskas hand som smeker min rygg, utan ett ord under kanske fem sekunder, tröstar mig mer än något annat hittills gjort i mitt liv. Lugnar och stillar mig då men också idag alla dessa år efteråt värmer det där enkla min själ och hela mitt hjärta. En enkel smekande rörelse av en medmänniskas varma hand när den behövdes som mest fäster sig i hud och hjärna. Håller sig fast där i kardborreband och superlimsfästen och jag hoppas att den aldrig någonsin släpper i sina förankringar.De där fem sekunderna var jag liten och omhändertagen igen. De räcker för att jag skall orka leve resten av mitt liv utan att bli det.
Värmen börjar gå upp här på kontoret igen. Solen höjer sig på en blå himmel utanför fönstret och lovar att det här kommer att bli en dag som en sommardag men utan allt det som så naturligt hör sommaren till. En kuliss är vad de här vinterdagarna är. Vackra. Men iskalla och avvisande som en kvinna som inte ens vill se åt dit håll för att hon är förmer. Men man vore såklart dum om man inte njöt och tog in det där vackra rakt in i öppna själsliga utrymmen. De fattiga får ta de där tillfällena att fylla på sina virtuella bankkonton, de som innehåller skönhet istället för dollar. De vars förmåga till intryck inte hindras av antalet nollor på kontona, utan tar in oförstörda och fria. Det låter bra. Men allt har sitt pris. Den som vill äga något betalar. Den som säljer fyller sina konton. Den som gör varken eller är fri. Eller inte. Vad vet jag. Jag är bara en gammal ocool gubbe som bor i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i ingenstans. Varken mitt liv eller mitt hus har de minsta värde. Det vet både jag och de som känner mig. En okänd hand som smeker min rygg under fem sekunder, en dag på rygg i gräset tittandes på molnen, havets kluckande mot en klippa där jag sitter i havsbrisen och äter en smörgås, en stilla äten semla,… Allt det där som är mina värdefulla stunder. De som dröjer sig kvar. Det handlar inte om vilka storheter man känner, vilka priser man får, vilka tidningsartiklar som skrivs om en, vilka pengar som ramlar in på ens konto. Det handlar bara om de där ögonblicken till slut. Långkoket livet kokar ner till de där enkla ögonblicken. Till slut är de det enda man har kvar. Det enda man vill ha kvar. Det enda som är på riktigt. Det känns som en bra insikt på något vis. Alltid något liksom.