Jodå, det är fredag. Det skall bli hemlagad pizza. K är bra på det där. En masa annat också. Efter den nyheter och koma. Ja den kryper sig på en med början någonstans mitt i Rapportsignaturen. Trycker ner mig i soffan. Ja ni vet den gröna, köpt på IKEA, den som stod inpackad och inplastad ett år i väntan på att rum skulle bli klart, längtades efter. Den som inte skulle ha funnits där utan fastrar i Täby. Våra soffor har alltid annars varit arvegods. Tredje användaren. Använda. Nersuttna. Ja, nästan alla. En gång levde vi också ett normalt liv. Men inte den här alltså. Vi har stått för allt nedsittandet själv. Kanske blir det här den sista soffan vi införskaffar i livet. Troligt. Med vår soffköparfrekvens högst troligt. Tror inte vi byter ens med de 200 miljonerna dollar på kontor. Näpp. Sover bra i den här. Om täcke medtages.
Var det nu alltså inte fredag så skulle jag jobbat i mitt anletes svett ikväll. Men nu är det fredag. En helig kväll. Det jobbas inte. Det försöks tittas på film men somnas vanligtvis då alltså. Idag känner jag mig mer än slut. Sannolikheten för en tupplur är enorm. Mer än trolig. Slutar väl med att man är vaken just därför. Jag är ganska mycket tvärtomtypen.
Glada, sjungande, njutflygande talgoxar var annars dagens behållning. Det och att bilen startade. Det var lite si och så med det under kylan. Men idag hade jag laddat med startgas. Plus kört motorvärmare. Det räckte med motorvärmare. Borde be någon titta på det där. Någon givare kanske. Men startande bil innebar att jag kunde åka ner och handla. Helgmat till oss och fågelmat till de glada talgoxarna och deras polare. hundrasjuttispänn. De äter upp säckens innehåll på en månad. Men hade jag bara tvåhundra kvar i plånboken så skulle jag ändå köpt den där säcken. Jag håller mina avtal.
Jag tänker inte ens lura mig själv och ta med kollegieblocket ikväll. Oftast gör jag det. Alltså tar med det och därmed lurar mig själv. Men det där är en rest från förr. Några böcker och ett kollegieblock och tv. Jag har lärt mig mycket på det sättet. Fått många idéer också. Men där har gamlingen plockat ner mig på jorden. Böckerna gick bort först, sen utskrifterna. Nu är kollegieblocket alltså på väg bort. Man blir tröttare. Men visst det händer fortfarande. Att det rinner till där i soffan och allt flödar på som vanligt. Men oftast inte så länge. Jag sjunker ner där istället och somnar in. Typ. Är det inte så man säger. Typ så då.
Tio minuter kvar tills pizzatid infinner sig. Jag har inte en ren kompilering. Det grämer mig. Det är skönt att ge sig och ha åtminstone det. Men tio minuter och tjugo, kanske trettio fel. Så optimistisk är inte ens jag. Det är därför jag skriver det här blogginlägget. Kompilerar lite emellan meningarna. Plockar bort lite av det där som inte skall vara där.
Skotrarna brummar där ute, eller ylar. Det är lycka det där också. Jag vet ju det. Man längtas hela året här till älgjakt och skotersäsong. Man måste förstå även om man inte delar denna längtan. Skjuta älgar ligger inte för mig, köra skoter är iof kul, det måste man konstatera, men de har motor. Allt med motor går bort. Det är därför jag längtar efter segelbåt. Borde förresten titta på blocket om det finns något vrak till salu. Men kanske lika bra att det inte gör det. Det där är en bra dröm. Vissa saker är bäst bevarade som drömmar. Har man inte lärt sig det vid femtio kan man ta pickan, stoppa den i munnen och trycka av. Jag har lärt mig. Men jag lever i en värld där det är fult att drömma. Så är det såklart. De tråkiga, de som aldrig kommer till månen eller till extasen har bestämt det där. Seriösa människor. “Seriös” borde vara ett skällsord. I alla fall om man är det som människa. Bar om man kan inta den attityden ibland. När det är allvar. Men i allt anat. Släpp tankarna fria det är vår och allt är möjligt. Nu skall jag äta pizza…