Jodå jag somnade en stund. Men bara en kort stund. Ligger man på axeln, den med protesen, så är det som man har en väckarklocka. Så jag vaknar snart nog igen. Tio minuter blir det kanske, eller en kvart. Ser klart på filmen, eller nästan, men anar slutet, pausar, ser klart det sista imorgon. Måste se Shetland. Vacker men tråkigt. Böckerna är i sanning bättre. Mycket bättre. Jag ser havet och den hårda terrängen i dem också. Utan film. Med bara huvudets grå till hjälp.
Fredagen slut. Stortuggan tagen på helgen. Stortuggan tagen i pizzan. Men det är Lördag och Söndag kvar. Jag borde verkligen jobba. Men borde verkligen vila. Hämta kraft i något annat. Allt är bäst innan man har tagit en tugga av det. Helgen, pizzan, semlorna och kärleken. Allt. Man borde avhålla sig mer. Längta. Befinna si i tillståndet “bäst” oftare. Men det krävs karaktär då såklart.
Men jag tänker ge mig nu. Läsa en timme. Se genom kvinnan ögon, hon som tycker sin man är patetisk. Kanske ser an sig själv där genom hennes ögon som någon annan ser mig. Hursomhelst är det där behållningen finns i böckerna. Att uppleva saker genom andra människor. Det är så man i alla fall förstå lite av de där andra människorna. Anar. Fattar att vi alla är ganska lika. Titta på en väg i rusningstrafik nästa gång du kommer nära en. Folk i varje bil. Människor som tänker och iakttar precis som du. Som har problem och glädjeämnen och ett varsitt eget universum i huvudet. Man baxnar när man står där och ser det där. Man måste plocka fram empatin. Den som fungerar lika för de okända i rusningstrafiken som för flyktingarna från länder man knappt sett på kartan. Vi är en och samma men inte sammankopplade.
Godnatt!