T ringer. Han är väl det närmaste jag någonsin kommit en nära vän. Just det är dessutom inte min förtjänst. Han har ringt genom åren, jag har inte det. Hans samtal överöser mig ändå med minnen från förr. Idag “klicken”, John Östling, det är T som berättade att han hette så. Själv minns jag bara smeknamnet “Klicken”. En natt lyssnade jag på en vacker kvinna som var beredd att göra allt för att få vara tillsammans med just “klicken”. Jag fanns där som lyssnare genom natten men skulle såklart hellre velat ha just den där vackra kvinnan för mig själv med hennes trängtan riktad rakt mot mig och omfamnande mig istället. Men försökte inte ens ändra på det den där natten. Kanske verkade hon för ouppnåelig för en rockstjärnewannebe som mig. Kanske visste jag bättre. Hon kysste mig när jag gick. Kanske vara det bara jag som inte fattade mitt värde trotts allt eller också hade hon läst för många historier om grodan som blir till en prins när hon var barn. Svaren på vissa saker får man aldrig veta. Vill kanske inte heller.
Men det gamla intresserar mig inte i egentlig mening. Det är nästan bara när T ringer som det tar tag i mig och håller i mig och spolar in minnen i mitt huvud. Så många människor det funnits. Oj! Jag är tacksam för att jag fått möta nästan alla av dem. De flest har varit bra. Vanliga människor allihop. Helt vanliga. Ingen har blivit mördare eller för den skull blivit mördad vad jag vet. Bara det. Vissa saknar man, andra klarar man sig utan. Det är ju så det är. Vore konstigt annars.
Utanför fönsterrutan stormar det. Inte av värsta sorten men det blåser hårt. Landväder. Ankarväder. Man håller i sig. Kanske är det det där vädret som ger en längtan efter en banana split. Jag åker i alla fall ner till affären och köper ingredienserna. En kanonefterrätt. Svarar på några mail när jag är hemma igen. Klockan tickar på, affären stänger. När jag kommer upp frågar kära frun var glassen är. Ja jävlar! Det är inte så jävla lätt i min ålder. Funderar ett tag på att åka de fyra milen till Färila för att inhandla det saknade men banan split får hel enkelt bli söndagsefterrätt istället. Det går det med. Måste gå. Om man inte kommer håg att köpa glass när man skall.
Men jobbar inte idag. Inte i alla fall mer än svarar på mailskörden. Det tar en timme. Tänkte måla ett element. Men somnade på soffan med boken över plytet. Rätt trött alltså. För trött. Måste bli slut på det där trötta. Eller inte. Egentligen förtjänar jag det. Att ha det lite skönt en lördag då och då. Vila. Hämta inspiration. Bli sugen.
Nu ringer K och säger att maten är klar. Flygande Jacob. Sjuttiotalsmat. Jag upptäckte den först i Gävle kring sekelskiftet. Men ingen kyckling här såklart. Det blir Quorn. Men gott är det. Det går inte att komma ifrån. Men utan glass till efterrätt då. Det får bli imorgon.