Jag försöker verkligen koncentrera mig. Men det fungerar inget vidare. Jag har rivit ur och bygger nytt. Det är mycket som är fel och skall rättas och komma på plats igen. En frustrerande upplevelse eftersom allt fungerade tidigare men ibland måste man ta det där övergripande taget i saker trotts att det blir en massa merjobb. Felen rullar fram där när man kompilerar och man fixar dem ett efter ett men det finns alltid några till. Så har jag suttit i tre dar nu med det här kodpartiet. Det finns att göra än och jag tappar sugen lite såhär på söndagskvällen. Programmering kan vara skit ibland också. Så jag installerar Windows 10 på en gammal maskin – den som bara kan startas efter tid i frysen – läser om Ulf Lundells helg i Köpenhamn – den gör mig bara avundsjuk på världens rockstjärnor – försöker till och med med Halford i lurar på högsta volym, men inte ens det fungerar. Så nu sitter jag här och skriver i bloggen istället. Den sista utvägen liksom. Funderar på att gå och lägga mig. Hoppas på mer inspiration, koncentration och transpiration i morgon. Hoppet är det sista som överger oss enkla människor.
Hela kullen är mörk här utanför. Gissar att plogen har plockat sensorn som känner dag och natt.Defaultläget är tydligen alltid natt. Inga gatlyktor som lyser upp i kvällen och natten då såklart. Mörkret har segrat till slut. Det är nästan skönt. Det känns som man bor längre ut i skogen än vad man egentligen gör. Man kan låtsas att man bor själv på en kulle i skogen utanför alltets kontroll. Så skönt det låter.
En av mina sensorer som ligger under snön har vaknat till liv efter en tids frånfälle och talar lite sömnigt om för mig och världen att temperaturen är -1.5 grader Celsius där nere under snön. Ovanför har vi plus en grad. Det brukar vara tvärt om. Varmare där nere under snön. Men det släpar i tid. Nu skall det tydligen vara varmt några dagar. Bra för att det går åt mindre pellets då. Dåligt för det blir halt som fan här där allt lutar neråt i skarp vinkel mot byn.
När jag var och handlade såg jag huset där nerifrån byn. Det ligger liksom där på kullen högt över byn och tornar upp sig och den där tanken att bygga fyra torn kom för mig igen. Det skulle liksom vara den ultimata käftsmällen på avundsjukan. Svårt att tvätta bort. “Stockholmarn” har blivit tokig på riktigt. Tokigare. “Men det visste man ju”. Man skulle kunna tillverka en egen flaggs som visade att nu är ocool gubbe hemma ungefär som kungen har men det är klart jag har ju en av kungens också. Kan använda den. Alla är ju kungar i sitt. Ingen kan ta det ifrån en.
För det är väl mellan en tändsticka och de där fyra tornen, ett i varje hörn, som de två valen står emellan. Jag har inget här att göra. Det var ett misstag att flytta hit. Ett stort misstag. Men å andra sidan så skulle jag längta bort från varje annan plats jag bor på också. Man kan inte fly från sig själv. Man kan bara längta sig bort. Det är bara i ständig rörelse som jag blir lugn. Det finns en nomad i mig som man kan undra var hen kom ifrån. Eller också handlar bara det där sökandet om att hitta den där andre som blev kvar där i livmodern. Aldrig tordes följa med ut i livet. Den som etsade fast ensamheten och den övergivnes sigill i mitt sinne.
I en annan tid hade jag varit luffare. Det är helt säkert och visst. Vägarna är mitt verklige hem. Inom vilka väggar som helst är jag fången som aldrig kan stilla sig. Böcker och kod är min flykt för att glömma de vägar jag skulle vandrat på. Men född i fel tid för det där är jag såklart. Det skulle liksom inte fungera idag att ge sig ut på vägarna. Jag sitter här i det stort gult hus på en kulle som den evige fången under vintern. Det lättar något under sommaren. När man kan nå ut i skogarna och se havet och bortom havet. Men under vintern? Nej, då finns bara fångenskap. Man når inte utanför sin tomt. Många begär inte mer, det är sant. Men jag gör det, jag måste. Har inget annat val än att känna den längtan. Den som är liv och ickedöd. Den som de flesta aldrig förstår eller behöver bry sig om. En längtan efter den som blev kvar och lämnade mig som ensam vandrades genom åren som till slut skall bli ett liv.
Men att skriva hjälper såklart. Det är konstigt att det gör det. Att insikter finns i orden som hjärnan för ner till fingrarna som hjälpligt försöker knappa ner dem. Egentligen borde man alltså själv läsa det man skriver. På så sätt få insikt och kanske få sig en sanning till livs. Men man skall våga och orka göra det. Det modet har jag inte. De gamla orden ligger gömda där i backuperna, när ja är borta är de borta. Det är samma sak med musiken och koden. Ett år efter mig lever en del låtar de flesta andra försvinner snabbare. Finns där så länge avgifterna är betalda. Sen finns de inte mer. Begravning har jag gett instruktioner om att jag inte vill ha. Ingen gravsten heller. Ingen minneslundsplats. Universum är min viloplats. Där, då när det där händer – för det vet man ju att det gör – fast det ju såklart inte är någon brådska, så vill jag äntligen vara fri på riktigt. Kanske möter man den man lämnade kvar där i livmodern, den evinnerligt saknade, och blir hel då och där. Eller också kanske inte. Man kan ha omfarits. Men vandras eller flygas eller vad fasiken man gör i livet efter detta skall det i alla fall göras. Eller vara svart ickemedvetande men till 100%. Då är det ju som det är. Man vet liksom inget alls. Kan stilla sig i det också.
Med en dator som låter som en ångmaskin ger jag mig för dagen. Det är för tidigt men ändå för sent för att få något riktigt gjort denna kväll. Fylla pellets i Hulkens mage och sen borsta tänder och greppa en bok. Den som för mig iväg på en resa. Se där flykten fullkomligad.
ps om bilden kan jag bara säga – Ja fyfan ds