“Hurra, hurra, hurra”

Tårta, fest och “hurra, hurra, hurra” idag. Det är bara att titta ut genom fönstret för att förstå vad det handlar om. Först en titt ut, sen en titt i almanackan. Den nionde februari 2015, solen går upp före åtta för första gången det här året. 7:59 smaka på den. 7:59 !!! En seger över mörkret om någon.

För exakt en månad sedan var det 9:09.Om exakt en månad är det 6:34. Ja ni fattar. Det liksom pirrar till i en av vårkänslor. Ljuset är tillbaks och kommer infarandes över vårt nordliga land med farten hos det snabbaste jetplan.Jag tackar för det här ljuset med hela mitt hjärta. Tackar det universum som är jag för att det ger mig hjälp att orka vandra vidare framåt, överleva. I ljuset är livet.

Sist i duschkön sitter jag här nere på kontoret och dricker min kopp te. Till tedrickande hör bloggskrivande. Det vet ni som brukar läsa de här raderna. Jag kan hamna först i den där kön om jag duschar innan jag äter frukost men nu är man den vanemänniska man är. Man vill sitta där vid yoghurt, med svenska dagbladet på plattan och ostmackan i näven och morna sig lite innan man låter vattnet strila över sin vackra kropp. Man kan liksom inte njuta på riktigt av den där duschen annars. Den blir bara en vanlig rengöringsprocess istället för en upplevelse att längta till. För njuta skall man göra av de små sakerna. En varm droppe vatten som sakta men inte allt för sakta rinner över ryggen ner mot golvet och vattnets port till friheten, ventilen (sen väntar bara havet),  skall man vara fult medveten om. Man vet inte när man nästa gång kan känna den på dess väg över ens kropp. Man får helt enkelt inte vara för trött för att orka lägga märke till den.Inte förspilla sin chans att uppleva något stort.

Rådjuren, räven och de andra har gjort sina raider på tomten under natten. Inga tomtespår dock. Man brukar kunna se dem kring husknutarna lätt maskerade som skatfötter vandrandes i snön. Men mig lurar ingen tomte. Tomtespår känner jag ingen hur lätt som helst. Man är ju nu ändå lite av en tomte själv.

Idag är annars förhoppningen ökad energi i arbetet. Eller energi förresten. Koncentration. Det är den som har saknats. Nu skall jag inte klaga iof eftersom jag oftast sitter flera veckor i sträck med fullständigt bra koncentration och arbetsflöde. Det är liksom det normala tillståndet. Några dagar när allt inte fungerar må man alltså förlåta sitt inneboende system för. Ta det för vad det är. Någon dag för eftertanke och papperarbete har inte skadat någon. Det finns en tid för allt.

Men se, nu springer tre små nakna grisar omkring här ute i snön. Så trevligt. De verkar så glada där de skuttar omkring i ljuset och snön så att båda yr och virvlar omkring dem. Nu när solen röd och ståtlig har letat sig upp över bergskammen så gifter sig de där båda. Inte grisarna, nej, nej. nej.  Solen och snön. Jag måste ut och dansa med dem jag med. Nu på en gång. Har alltså inte tid att skriva mer blogg just nu. Hej då!