Förkyld men inte död. Det finns en viktig skillnad där. En jätteviktig skillnad. Smittan kommer K. hemdragande med. Hon samlar ihop den på skola, fritis och dagis och sen kommer den hem hitliftandes på hennes skor och kastar sig direkt på mig och plågar mina stackars vita som inte är så vana vid att interagera med andra människors baciller och virus (eftersom de är inställda endast på att hitta och förgöra programmeringsbuggar) på ett endaste litet vis. Jag blir förkyld, magsjuk eller vad som nu händer beroende på vad det nu är som släpas hem. Varje gång.
Men en Alvedon, eller två som idag, håller mig på benen. En stund i alla fall. Jag blir inte långvarig på kontoret ikväll det är ett som är säkert. Sova är ändå bästa medicinen. Tid med det här har jag såklart inte. Livet är kort, alldeles för kort.
PO Tidholm vill inte stå som måltavla för mitt raljerande om Norrlands svartmålare tidigare idag, och det förtjänar han såklart inte. Jag har inte läst hans mästerverk Norrland och skulle säkert ha en mer nyanserad bild av den gode mannen om jag läst den. Jag får läsa helt enkelt. Det är ett helvete att vara känd person. All möjlig skit rinner liksom åt ens håll. Att vara ocool gubbe är lättare på alla sätt och vis.
Tomas Anderson Wij snurrar idag också. Han har väl en del skuld i det där svartmålandet också – eller inte. Bra deppig är han i alla fall. Men det passar mig bra. I alla fall just nu. Det är nog förkylningen. Det borde vara hårdare musik här just nu. Är i en sån fas. En “nu jävlar” fas. Kom och ta mig bara.
Tänk vilken tur att man nu inte satt “krönikör” före namnet på alla sociala medier. Som de där riktiga krönikörerna gör. Nu när man är som vilken fantomen som helst igen vandrandes bland de vanliga människorna, ickekrönikörerna. Men i min ålder har man blivit ratad tillräckligt många gånger för att inte rygga tillbaks och sänkas av att bli bortvald – igen. Ni vet. Ratad och “jag skall visa dom jävlarna”. Om man nu orkade det. Det gör man ju knappt längre. Allt det där har blivit som fejjan. Det är populäritetstävlingar numera. Orkar man ens bry sig. Sa han surt som räven. Eller också var det ett sanningens ord i rättan tid. Fast knappast. Så mycket sanning skrivs det inte här på bloggen.
Ha det gott nu alla kraxande kråkor.