När det är marknad så står de där gubbsamlingen. Ett helt gäng herrar i medelåldern, de flesta inte ens medvetna om att de faktiskt blivit gubbe sedan ett antal år tillbaks. Ivrigt tittande, diskuterande och ibland faktiskt intresserat lyssnande, står de där. Ofta är gubbsamlingen utlokaliserad lite ut i periferin av marknaden, men de finns alltid där. Det brukar ryka, fräsa och lukta lite konstigt från husvagnarna som står där och under många år så undvek jag det där stället som om det var förbjuden mark. En lönnkrog inbillade jag mig att det var, med farliga drycker, hårda kvinnor, sådana som skrämmer mesar som mig, och pipor stoppade med allt annat än tobak, och framförallt ett ställe endast för de invigda. Men så en dag tog jag mod till mig och trängde mig in bland de andra och hittade liksom hem. Ni vet, fick en sådan där upplevelse som en före detta missbrukare kan ha när han/hon kommer in i värmen och gemenskapen och hittar han/hon/det/gud och ropar sitt första halleluja.
Numera är det dit frun tar mig på varje marknad, låt vara med en suck, men ändå. Släpper av mig där och hämtar mig när vi skall hem. Gubbdagis. Det är i alla fall vad frun kallar det.
Min lycka fann inga gränser under mitt första besök. Här fanns likasinnade. Människor som förstod min passion. Alltid tidigare när jag tagit upp min pelletsbrännares tendens att sota igen när det är lite för mycket spån i pelletsen, så har folk gäspat och sett ut som de önskat sig långt därifrån. Men här fanns nu helt plötsligt fyra, fem, ja sex, sju, åtta stycken som direkt nappade igenkännande på ämnet och som själva testat olika lösningar. ”Har du provat..”. följdes snart av ”jag har läst att..” och ”den nya pelletsbrännaren från X den askar ur sig själv” följt av extatiska utrop av äkta glädje där i gubbhögen.
Vi har alla det gemensamt att vi under eldningssäsong umgås minst lika mycket med värmealstraren där i källaren som vi umgås med våra övriga familjemedlemmar. Vi pratar lite snällt med den där gamla pannan på kvällen när vi försäkrar oss om att den villigt kan tänka sig att värma upp huset en natt till. Hälsar på den på morgonen och klappar den som tack för väl utfört jobb. Skruvar och lagar det som gått sönder klockan tre på natten iklädda endast kalsonger när det är tjugosju grader kallt ute och alla andra i huset ligger och sover ovetandes om hur mycket kärlek en pelletsbrännare egentligen behöver. Alltså egentligen är vi bättre att ha i huset än t.ex Mick Jagger, om man nu tänker på det viset. Osäkert om min fru håller med dock.