Jag har aldrig varit den där som pissat längst. En loser alltså om det nu är just det som livet handlar om. Så det är lika bra att träda fram och erkänna direkt. Jag sitter ner och kissar. Har gjort det sedan trettioårsåldern och en kurs i centrala Stockholm där jag lärde mig mindmappandets ädla konst och, möjligen helt orelaterat, fick väldigt ont,.. ja, där nere. Det blev doktorsbesök och en doktor som med ett flin som definitivt inte bådade gott bad mig att dra av mig byxorna och ”ställa mig som en Saab” mot britsen. Hur många fingrar som sedan stacks upp där bak det vet jag inte riktigt, men upplevelsen var i alla fall inte helt angenäm. En kronisk prostatainfektion blev domen och jag tänkte, ”tänk vad dom kan komma fram till nu för tiden genom att bara stoppa upp ett finger eller två i röven på folk”, det där är något vi borde prova på våra anställningsintervjuer, speciellt till chefsposter, många i den gruppen verkade ha något permanent uppstoppat där bak på den tiden.
Hur som helst sitter jag sedan dess när jag kissar. Det blir liksom inget riktigt tryck med den där körteln stor som en… – ja, hur stor den nu är – sittande i vägen för den där potenta tvåmetersutkastade strålen man mentalt fortfarande ungdomligt kastar ur sig. Sanningen är att det flödar lite mer som en vårbäck på upphällning inför sommartorkan, och om jag skall vara riktigt ärlig så droppar det nog mest lite sorgligt där på slutet.
Nu borde man ju kanske tycka att det här inte är en stor sak. Alltså beteendet inte själva ”Petter-Niklas”, vars företräden vi lämnar utanför den här texten. Hälften av jordens befolkning – åtminstone – sitter ju redan och kissar. Om det nu inte var för Mick Jagger. Det är alltid den där #@!-~ Mick Jagger. Är det någon endaste en som kan se Mick Jagger framför sig sittande på toaletten och kissa? Näpp, tänkte väl det. Nä, Mick Jagger, han behöver minsann knappt gå fram till toalettstolen. Cowboybredbent greppar han det han har att greppa och stannar en sisådär två meter från toaletten, det räcker gott och väl, där slår han sedan på flödet och sen kissar han träffsäkert i en vid glittrande gul båge och sen med ett skvalande, som inte står en högtryckstvätt långt efter, tömmer han sig. När han sen är klar, tjoff, så stängs ventilen och sen är det inte mer med det. Inget droppande där inte. Gylf upp. Klart. Turnén kan fortsätta.
Så min plats är långt ner där i de manliga hierarkierna, och om nu verkligen alla kvinnor trånar efter män som kissar långt och kraftfullt mest av allt, precis som vi män tror att de gör, så känns det ändå som om jag klarar av att leva med nederlaget, det är ändå bara ännu ett nederlag av många.