”Gräv där du står”. Det var någon gång på sjuttiotalet som Sven Lindqvists i sin bok myntade just de där orden. Folket i hela Sveriges landsbygd började gräva och gräva och gräva. Till slut satt man där i sina hål och kunde inte se någon framtid alls. Inte en gnutta faktiskt. Då kom det statligt avlönade optimistkonsulter farande från alla möjliga håll och kanter och talade om att allt var väl och bra och skoj om man bara förhöll sig glad och positiv till sakernas tillstånd där i gropen. Någon framtid såg man såklart fortfarande inte, men positiv skulle den bli, det var utlovat och bestämt på därför ihopsamlad landsbygdsrikstad.
Men alla grävde såklart inte. De som alltid är motvalls var också nu motvalls och satt kvar på ljugarbänkarna med armarna i kors och såg eländet komma. Nu kom det i form av gropar, förr som nymodigheter. Gemensamt för bägge grupperna var att de flesta till slut dog av ålderdom och sjukdom, alltså precis som man brukar göra med åren överallt annars också. De yngre, som ville se mer än djupa – om än positiva – egengrävda hål, drog in mot städerna och hoppet. Till slut fanns det fler gropar än människor kvar där i Sveriges landsbygd, och längst där ute var det faktiskt bara de gapande tomma hålen kvar.
Men det är sant att en och annan ”första bilen som köptes in på orten” eller ”första huset som fick elektricitet” hittade man allt där i groparna. Det var tusan vad folk hade varit framåt i bygden förr i tiden, ja, det kunde man samstämt konstatera över landets alla glesbygdsgropar. Affären som Kajsa-Stina öppnat och som fick läggas ner för att ingen handlade där skulle bli ett exempel på den där framåtandan om ytterligare hundra år, eller för att inte tala om Stig uppfinnaren. Han med fler patent än barr i skogen. När hålet bara blev tillräckligt djupt, en sisådär sjuttiotre år framåt i tiden, så skulle man nog också hitta hans fantastiska gärning där i gropen och snarast starta en insamling i byn för att kunna resa en bronsstaty över denne bygdens store son. Om det nu fanns någon kvar då som kunde göra det där såklart.
Så hände det sig att en vacker sommardag reste sig en profet, en liten kort, knubbig kvinna i Alfta, som hette Greta, och sa. ”glesbygdsjesus skall komma och rädda glesbygden en dag, och med sig har han – för det var en han – en fabrik som ger jobb och vi kommer alla att få uppleva bygdens blomstring igen”. Han/hon/det/gud skakade på det huvud han/hon/det/gud hade haft om han/hon/det/gud var en hen. Men landsbygdsborna slutade nu gräva och satte sig tillrätta i sina hål och väntade in den utlovade glesbygdsjesus, han som skulle komma med industrin och arbetstillfällena och evig lycka, de som slutgiltigt skulle frälsa allt och alla i fåbebott land. Då skulle Stockholm, nä visst ja, det är EU nu för tiden, få se på andra semlor.