Snälla skicka inte så många semlor i år

Jag tänker inte skriva “PO Tidholm” här idag. Jag ger fan i Norrland idag. Fullständigt blanka fan i allt det där. De som vet och anser sig veta, sandwichgubbar med undergångsskyltar och andra får fortsätta med det där. Jag är inte expert och vill inte bli expert på ett endaste område. Och nej det är inget fel på dem som vill. Alla har sitt, jag har mitt.

Ett vinterparadis där ute. Vi planerar för resa till storstaden och tar en promenad för att döva samvetet som skriker “ut med er”, “UT I SOLEN MED ER”. Han man varit ut på en runda kan man sen sitta i lugn och ro och koda några rader. “Visst kan man?” “Ja det kan man.” Där ser ni. Det är enkelt att komma runt det mesta.

Förra året ringde bloggläsare och andra  till Wilmars bagarbod under fettisdagen och ordnade med semelleveranser till udertecknad. Till slut blev det fjorton stycken att hämta för ocool gubbe. Jag ber er, inga sådana busstreck i år. Det enda som är värre än ingen semla är en semla (eller i stigande grad flera) som man inte orkar äta upp. Så håll igen. Visa semlorna (en himmelsk skapelse) respekt.

Veckan har alltså börjar här på kontoret. Anglosaxiskt tänkande alltså. Med skillnaden att vi här också skiter i den där vilodagsdelen. Vi bara kör. Det finns att göra. Jag lever i det här. Kan inte annat.

En sak som K vill se i Stockholm är utställningen av Louise Bourgeois på Moderna. Det jag har sett av hennes konst rycker tag i mig också. Det där är den stora fördelen med att ha en konstintresserad fru. Hon öppnar mina ögon för saker jag annars inte skulle ha sett och fått upptäcka.  Louise blev inte erkänd förrän i sjuttioårsåldern och är ett verkligt föredöme för oss som kämpar på. Fantastiska saker gör hon och hon har alltså gjort fantastiska saker redan innan hon blev erkänd. Som de flesta av oss gör. Som Kajsa Grytt lär ha sagt. “Tycker du det är bra så är det bra”. Däri finns det. Lita på dig själv.  Där är sanningen. Jag ser hursomhelst fram mot den där utställningen.

Van Gogh museet i Amsterdam höll på att tråka ut mig fullständigt en gång på 80-talet. Tavlor i mängder. De grep liksom inte tag i mig. Ingen av dem. Men en Van Gogh biografi senare och ett sinne som utvecklats genom åren har väl förändrat det där. Jag tror att jag skulle uppleva det där museet på ett annat sätt idag. Vi måste åka dit och testa det. En dag. Men jag är inte en sådan som gillar saker för att det skall gillas, för att det är erkänt. Tycker jag inte om så tycker jag inte om. Det är inte svårare än så. Men jag är inte dummare än att jag vet att just det där beror till stor del på min egen utveckling. Ibland är man inte på samma ställe som andra. Man behöver mogna eller gå sönder lite mer för att förstå.  Men jag har träffat tillräckligt många som försöker vara någon annan än de egentligen är också och där har du den som i mina ögon är de människor som är värda föraktets bittra kalk. Fast man kanske egentligen bara skulle tycka synd om dem. Men jag är inte en så go människa. Förakt är det enda som väller upp där.

K gör förresten fantastiska tavlor. Jobbar i tyg och andra material. Hon borde få mer tid över för att ägna åt det där. Jag vet att andra skulle älska det om de fick se det hon gjorde i större sammanhang också. Ja andra har sett och älskat det. Så är det. En del av mitt uppdrag är att skapa den där tiden för att hon skall kunna koncentrera sig på att förverkliga sina drömmar också. De där 200 miljonerna behövs alltså på kontor. De som är i dollar inte kronor. Fast egentligen handlar så lite om mer pengar. Men man måste mista alt för att förstå det också. Jag kan bara gå den här vägen just nu. Varje sidospår leder till en pistol i tinningen klick, och klick, svett, pang. Enkelt men ganska svårt också.

Det svider såklart alltid att bli bortsorterad och bortvald. Att inte nå upp till andras standard. Det är såklart så det känns när fru redaktören skriver och säger att mina tjänster inte längre behövs.  Jag läser lördagens krönika av en av de lyckliga som inte blev bortsorterad och kan nog tycka själv då att mina texter också kan platsa. Men man luras sig själv så ofta såklart.  Men det är just i att ge utlopp i sina uttrycksformer som också känsligheten ligger och lurar. Alla de där gångerna man blir bortvald, och andra valda, blir kvar där i själen som små och stora sår som sakta läker men vars ärr aldrig riktigt försvinner. I min ålder har man många såklart. Man har till och med blivit hårdhudad på många områden så att man inte ens känner de där knivarna när de tränger ner i huden på en. Men sen på andra områden är man helt öppen och känslig och sårbar och det gör ont så in i helvete. Men läker då till slut såklart. Jag har alltid haft lättare för orden i skriven form än i den talade formen. Det är min främsta  form av uttryck. Det är bara så. Egentligen spelar det väl ingen roll om någon annan gillar det eller inte. Men jag har ändå lättare att ta det när det gäller musiken, när det gäller mina program. Jag är inte lika sårbar där. Mer hårdhudad. I orden är jag som en nyfödd. En som behöver beskydd och omvårdnad.

Men nu har jag gjort av med tid jag egentligen inte har. Jobb, jobb, jobb ligger och väntar. Tills vi hörs igen.

Maman utanför National Gallery of Canada i Ottawa.