Brandsskyddskontrollen avklarad. Den som får upp undertecknad en timme tidigare än normalt. Jag kommer på att jag till och med glömmer tekoppen, en sak som är åtgärdad nu. Tekopp full == bloggskrivande. Blogginläggens längd avgörs av volymen på koppen. Stor kopp idag.
Minus åtta grader ute. Det blåser friskt. Men inte mot den del av huset jag sitter mot. Det brukar märkas. Då går vindarna rakt igenom huset.Ja det gör den såklart när det blåser från andra håll också, Gammal hus. Jag tror det är bra det där egentligen. Man får luftombyte istället för ett hus där luften står stilla och dör. Men det kostar någon slant det där också såklart. På ett foto från 30-tralet ser man att huset haft fönster också på kortsidorna. De man saknar. Ja de skulle verkligen behöva komma dit igen. Men man måste hitta fönster. Både dit och till långsidan. Gamla fönster. Åtta stora fönster från sextio eller sjuttiotalet som borde bytas på den södra långsidan. I sämre skick såklart än de från den tid huset byggdes. Man tror ibland att saker går framåt, men ibland ser det bara så ut.
Det är skönt att komma upp tidigt också såklart. Det blir mycket dag innan tolv. En timme extra märks. Nu går jag ju inte och lägger mig tidigare för den skull, eller lägger ifrån mig boken tidigare, men det där tar ut sin rätt på fredagskvällar och lördagsmornar. Man måste tillåta system att hämta igen det man tar från det under veckorna då. En del kallar det säkert tråkighet och slöhet. För mig överlevnad.
Saker börjar att komma på plats här igen. Så att man kan klättra uppåt istället för att försöka hålla sig kvar. Men jag tror på att göra riktigt. Inte bara hasta över. Hålla sig till planen. Jag lovar det frestar på. Man vill ju göra det där roliga först och främst. Fast jag är bra på det där. I alla fall det. Envis. Gör klart även det som tar emot och som jag vet att jag inte kommer att ha igen förrän om flera månader eller år.
Yngsten kliver ut genom dörren och ger sig iväg mot centralortens skolsalar. Ett av husets alla ljud. Visst han borde ha varit klar med allt det där nu men men är inte det. Människor behöver mer eller mindre tid. Sonen mer. Oroas inte över det. Oroas mer över icke passion. Avsaknad av passion för något alls är det farligaste. Efter dem som hamnat där vandrar liemannen med ett smil.
Björken här utanför är alldeles röd av domherregubbar. Det väntas antagligen på sin tur. Talgoxars tur just nu. Domherretur senare. Ordning och reda här vid matborden. Man tycker att de borde kunna samsas, men det kan det alltså inte. Svårt att tänka sig en vinter utan de där vännerna. Sommaren ännu svårare. Pavarottisång och annan sång. Jag lever till stor del av fågelsången från det att talgoxarna startar sina vårkonserter till den dag sidensvansarna drar förbi som vinterns budbärare i stora skaror på väg söderut. Lundell, han där nere i Österlen, har sett dem redan på väg norrut. Men jag ser dem aldrig på våren. Kanske hoppar de över Lo(o)s då. Vårens budbärare är istället de enorma bergfinkflockarna. Det finns en och annan bofink också gömda bland de där. Som spioner för en annan art- De ser ju nästan identiska ut. När de kommer rensar de alla frörester på marken vid fågelborden innan de drar vidare. De är hundratals fåglar där på marken och det tar en dag eller två att fullständigt göra rent efter vinterfåglars matslarvande under vintern. Fast jag vet ju att en del av det där frötappandet handlar om att dela med sig till rådjuren. Ja tamefan om det inte är så.
Minus två komma tre under snön. Varmare där alltså än de minus åtta ovanför. Ändå är inte snötäcket mer än kanske en halvmeter just där. Kanske lite mindre ändå faktiskt. En dag skall jag gräva ner några sensorer ner i backen på lite olika djup. För att se hur vintern påverkar där nere. Helst skulle jag vilja montera lite sensorer i gruvan på andra sidan. Där står det tydligen helt stilla sägs det. Det borde presenteras på gruvans hemsida. Ju. Men jag har anemometrar och vindriktningsmätare som bara ligger i lådor här. Man skall ha tid till saker. Fast man jobbar femton sexton timma rom dan så räcker inte tiden. Man är för långsam. Borde dela på sig och bli fler. Men skulle ju såklart inte stå ut en enda dag med en kopia av mig själv. Aldrig. Men det gäller såklart inte bara mig. Alla har iof inte fattat att det är så. Andra har inte orkat tänka tanken.
Jaha en munfull te kvar. Inte mer. Jag får dra på elelementet här bredvid mig för att hämta upp lite av den där värmen som blåste ut ur huset medans system var avstängda för brandskyddskontroll. Man blir kall annars av att sitta still. Man måste pressa på lite extra värme normalt som programmerarråtta. Men kanske handlar det där bara om de år när jag satt och frös så jag skakade här på kontoret. Svåråren. De som ändå var värdefulla eftersom de lärde mig uppskatta det enkla tingens verkliga värde. Det är så lätt att jaga ett ökande antal nollor på ett konto men så svårt att till fullo uppskatta solens uppgång varje morgon. Eller den där bergfinken, den där ende som blicken fastnar på, i en flock på tvåtusen. Den där insikten fick jag såklart betala ett högt pris för. Men också det hör till jämvikten. Man kan inte få något utan att ge och får man stor insikt så får man såklart ge ifrån sig mycket också. Så måste det bara. Och nej jag försöker inte förklara det där för andra. Alla måste hitta sin väg. Han med många nollor på kontoutdragen brukar ana sakers verklige värde när liemannen knackar på dörren. Men inser såklart att det är för sent att njuta av solnedgången när man inte längre kommer att få se några.