Det är en sådan där dag när man önskar att det fanns en han/hon/det/gud som hade en röst, en som svarade, en man kunde diskutera livets mysterier med. Men jag försöker inte ens nå det där längre. De är för stumma och helt utan resonans de där försöken till samtal. Men jag tror inte han/hon/det/gud är död, var inte orolig du troende tvivlare, han/hon/det/gud bara ignorerar mig, kanske alla, ja, eller bara mig då, troligen inte PO Tidholm. Det finns ingen tröst i någon av de där tankarna. Men frukost, nedskjutsande av K till skolan, fågelmatsfyllande, pelletsfyllande, dusch, tekokande, kontorsnedgående får ändå dagen att komma igång. Gokänslan när jag knappar in koden är där inte idag. Nästan alla andra dagar men inte idag.
Det är den där blicken jag allt oftare ser. “Ja håller inte med, du är dum i huvudet, jag känner dom som är smarta numera, jag orkar inte argumentera emot, du är inte ens värd det” som jag möter allt oftare. Den som gör att jag ångrar att jag sa något alls. Får mig att inte säga något nästa gång. Såklart. Sluta mig inom mitt egna universa av korkade tankar utan värde för någon annan än mig själv. Men så sitter jag då ändå här och skriver. Han/hon/det/gud vet kanske varför. Jag har ingen aning. Inte den blekaste. Som vanligt. Som alltid.
Ja det är en sådan där morgon. Ändå är det Sveriges inofficiella nationaldag idag. Fettisdagen.En härlig dag. Vetekatten vinner bästa semlan utmärkelsen för tredje året i rad i Svenskan. Men det är i Stockholm det såklart. Här vinner Wilmars. Solklart varje år. Alternativet Loosbagarn (ja tänk att vi har två alternativ!) brukar innebära en torr alldeles för stor bulle. Utseendemässigt, i skönhet, vinner ingen av dem. Det är synd. Man får blunda, hålla tyst och moffa i sig. Jag skall ge mig iväg och handla lite senare, inte för sent, i lagom tid, innan de är slut och uppätna. Kanske hjälper det. Piggar upp lite. Lindrar.
Men man skall väl jobba. Jobbet, kodandet, är den ultimata flyktvägen undan för mycket tankar. När man dyker ner där i den ordnade världen så blir allt mycket lättare. Utan undantag är det så. K säger alltid att jag tänker för mycket. Alltså inte på ett bra vis. På ett dåligt vis. Hon har som så ofta rätt såklart. Kvinnornas vishet nedärvd av de som iakttagit världen och galenskapen sedan urminnes tider. I kodandet kan man hålla hjärnan i schack och ta sig borta från det där. Det som gnager en dag som den här. Eller i alla fall skjuta upp bearbetningen tills man kan sitta där ensam på en stenhäll och se ut över en obruten havshorisont eller gå upp på berget och se ut över andra berg som blånande och tumlande rullar bort mot horisonten där långt bort i fjärran. Dit, dir man själv inte når. Inte mäktar med att ta sig. Där finns ändå trösten. Det gäller att överleva vintertidens svarta misär tills man når de där trösterika platserna och kan återställa lugnet i själens mörkaste prång och soprum.
Så jobba får det bli.