Äldste sonen blir tjugosex år idag. Själv var jag tjugoåtta när jag lämnade fysiken Uppsala. Han blir nog kvar. Kanske för alltid. Matematiken håller i honom. Kanske för alltid, kanske inte för alltid. Alltid är en lång tid för de flesta. Man vet man inte vad som händer. Datorerna i källaren på fysiska institutionen, de där Unixburkarna, Nord-100, norska grejer, de vi fick använda på fritiden, helgerna, förarändrade mitt liv, kastade in mig på en ny bana. Den jag trodde var fysikens. Visste var fysiken. Sen en VIC-20. Det var enkelt att interpolera vad som skulle hända framöver när man hade lyckats köpa den. Den tog en stor tugga studiemedel i anspråk. Men före den byggde jag såklart den där RT datorn. Den som tidningen Radio & Television körde som serie. Två megabyte ram eller något sådant. Men smart och modulär. Det man inte skulle kunnat gissa då är alla gigabyten som sitter i maskinerna idag.
År 1984 drog jag till Stockholm, eller Täby om man skall vara noga. I just det där är vi inte så noga vi som bor utanför den där metropolen. IBM-PC kommer som en naturlig utveckling. Jag köpte den första året efter. En clone från Taiwan såklart. En 10 Mbyte hårddisk senare. Dyr.
Jag ångrar inte en sekund att mina grejer från den där tiden har gått till andra som behövt dem mer eller åkt på soptippen som RT-Datorn gjorde. Jag är helt enkelt inte en sådan där museisal människa. Jag vill framåt. Det finns så förbannat mycket nytt kvar att göra. Det gamla har nästan alltid gjort sitt. Kan kanske få nya användningsområden iof. Bli prydnadsföremål. Men det är gammal skrot när det gått ur tiden. Man måste göra sig av med och gå vidare. Det finns inget annat sätt. I alla fall inte för mig. Andra vill såklart ha ståtliga gravstenar. Eller monument. Som åminnelse av sina liv. Sån är inte jag. Under hela mitt liv har jag gjort saker som legat framför den stora klumpen. Det vore väl konstigt om man när man är död skulle reducera det till en gravsten som kommer längre och längre efter den stora klumpen. Näpp. Inget avstannande i sikte där inte.
Hur som helst drivs man framåt av krafter som man inte själv har kontroll över. En del kanske har det. Inte jag i alla fall. Man får gneka på helt enkelt. Först nu mot Vasaloppssöndag. Det vänder och hjälper i och med att den är passerad. Men tametusan om inte fåglarna sjunger lite vårsånger för mig där ute idag. Det lyfter mig inte riktigt. Nej. Men lindrar.
Kina firar nyår nu (imorgon). Alla kontakter jag har där är på väg hem Produktion står stilla. Deras “julhelg” är inledd. Så grattis till Kina och grattis till Jonas är det som gäller idag. Undrar om PO Tidholm firar det Kinesiska nya året? Gillar han över huvud taget Getter?