Att skriva blogg är lite som att sitta på en kyrkogård och prata med de döda. Gensvaret är ungefär detsamma. Ja om man nu inte är Blondinbella eller pratar om sexmissbruk eller är rolig eller visar kattungsklipp. Skriv kort, klaga inte, mycket bilder, säger de gurus som finns inom gebitet, som guidar för att få många läsare. Eftersom många läsare i allmän mening tydligen är avsikten och målet med bloggandet. Då har man lyckats. “L-Y-C-K-A-T-S”. Vi som inte har dessa mängder läsare har alltså misslyckats. “M-I-S-S-L-Y-C-K-A-T-S”, Hej vad det låter.
Men precis som när man sitter där ensam på kyrkogården och pratar med de döda och ingen av dem där i gravarna ger någon respons så kan det bara svårt att få till den där texten efter ett par dagar. Ja om man nu får ur sig de där orden med avsikten att de skall nå en åhörare/läsare. Man ger upp skriver inget mer. Varför fortsätta liksom. Ja alltså om man nu vill ha läsare.
Men det räcker egentligen att bara titta på den där statistikfunktionen som bloggapparna har. De där dagarna när man tycker att “ja jävlar idag fick jag till det” och sen inser man att “nähäpp det tyckte ingen annan var värt att läsa” eller de där dagarna när man bara skriver ett gäng ord utan känsla. Kabooomm jävlar vad läsare det blev. Det sammanfaller så sälla de där tillfällena. Visst det är inte svårt att fatta att folk läser när man skriver om en kamrat som gått bort (mitt mest lästa) . Men som ett självupplyftande ting är en sådan text helt enkelt en lite för enkel utmaning. Det blir lite som att skjuta i öppet mål eller skriva en text om att “gå ner åtta kilo på två veckor”. Det blir liksom svårare när texten bara handla rom en vanlig gubbes liv och vad en sådan gubbe ser och tänker. Det finns liksom inga roliga poänger eller storslagna tankar, bara ett helt vanligt liv. Inte mycket att läsa om alltså. Bloggarna får se en som ens fru ser en efter alla år tillsammans. Ingen trevlig syn liksom.
Så om den där skrivande personen får man liksom bestämma sig där någonstans för vem man skriver de där raderna. Är det för en själv, är det för att bli “the blogger” eller vill man sälja annonser eller varför? “V-A-R-F-Ö-R”
För mig är det där såklart enkelt. Jag skriver bara ner lite av de där tankarna som ändå snurrar runt där i huvudet hela dagarna. Gör mig inte till. Skulle kanske hellre skrivit på de de där historierna som också finns där i huvudet. Men livet räcker inte för allt. Jag har lärt mig det. Det fungerar inte att försöka göra allt på samma gång. Det går inte, finns inte en chans. Man måste prioritera. Så det blir bara några få ord i en blogg varje dag som en eftergift åt en oerhörd längtan efter att skriva många, många eftertänksamma ord. En A4 sida om dagen blir det ungefär. Alltså 365 A4 sidor per år som adderas till högen av nästan olästa ord över åren. Så 365 sidor blir 730, 1095, 1460,…. sidor oläst textmassa som inte tjänar något till. Som finns där i luften som ord till döda på en kyrkogård. Kanske kommer man till insikt om varför man skriver alla dessa ord när man skrivit 5000 sidor . Eller vid 7000 skrivna sidor. Kanske kommer man aldrig till insikt om det. Kanske behövs det inte ens. Man måste kanske inte få guldstjärna för allt man gör. Nä, kanske är det just så det är. Kanske behövs det inte ens en mening och en enkel förklaring med/på allt. Nä kanske är det så…
2 replies on “En enkel förklaring”
Exakt vad jag går och funderar på ofta. Jag skriver och skriver, för de döda på kyrkogården känns det som. Taskig statistik och inga kommentarer. Jag framför ju så viktiga ämnen. Fan, ALLA borde läsa!
Men, jag började ju blogga av en annan anledning – som jag lika gärna kunde valt att sitta på kyrkogården och snacka. Prata av mig bara. Anonymt dessutom – vilket jag tror gör bloggen ännumer ointressant.
Själv läser jag inte kändisbloggar utan söker på ämnen som intresserar mig och fastnar för din typ av blogg istället.
Man får låtas att dom lyssnar ändå liksom de där under jorden. Jag antar att man inte kan låta bli att skriva ändå så det är väl lika bra att fortsätta. Jag bestämmer mig för att sluta ungefär varannan dag, men så blir det ju inte. Det skall ut det som skall ut. Någon liten bokstav kanske letar sig in i någon annans hjärna i alla fall. Trevlig blogg du har förresten. Återkommer dit.