Det ligger en kall vintrig vind och pustar kalluft mot mina stora söderfönster. Jodå den letar sig in på kontoret och plågar ocoola gubbar här inne som alltså lider alla helvetes kval. Verkligen L I D E R. Längtar till sommar och koltrastsång och LIDER men har inget för det såhär i februari. Långt, långt där borta i fjärran ligger sommaren. Onåbar just nu. “Håll ut svear“, “håll ut!”, ropar den tappre koltrasten här utanför från en snödriva och den här gubben gör så gott han kan. Lätt är det inte. Svårt är det snarare. Men Vasaloppssöndag på söndag. Det är faktiskt då det vänder. Det är en enklare, lättare halva kvar. Men lång, seg som en uppförsbacke i motvind är den där tiden tills vitsipporna slår ut och sprider sitt hopp där i backarna ändå. Man har en hel del lida kvar alltså. Ett primalskrik är vad som behövs. Men man får tänka på grannarna också såhär på skogen. Astrid Lindgren visste allt om det där. Jag med. Några till säkerligen också. Det är alltid fler som vet.
Okoncentrerad idag. Vill inte vara okoncentrerad, har inte tid att vara det, kan inte vara det. Men är det i alla fall. Man får böja sig. Acceptera under protest. Livet vill ibland annat än man själv vill. Man får försöka ändå. Sega sig fram i sörjan som liksom flyter på åt annat håll.
Ja jag svamlar såklart. Somliga av oss gör ju det. Andra skriver det som är sanning och rätt. Det finns plats för oss alla. Eller kanske inte förresten. Inte om man frågar de som är upphöjda. De vill ha hela scenen för sig själva. Vill inte att fjantar som vi vanliga dödliga skall dit upp på scenerna och bråka och ha oss. Bäst om vi är tysta och betalar skatt. Köper deras verk för dyr peng också såklart. Amen och amen igen, ja om man nu är lagd åt det hållet. Men avgudar är de väl. Eller!?
Att sitta här och skriva på bästa sändningstid är såklart inget man bör göra. Så jag slutar nu. Kanske återkommer när sändningslampan släcks. Men det är det där med koncentrationen. Var är den. Letar….