Va fan, första söndagen i mars är Vasaloppssöndag och har alltid varit Vasaloppssöndag. Den dag det vänder. Från mörker till Ljus. Den dag man kan konstatera att man har överlevt en vinter till. Nästan. Men så inte imorgon. Helvetes helvete. Man måste överleva en vecka till av vinter. Om det nu är Vasaloppssöndagen som är den där markören. Inte den första söndagen i mars. Jag blir förvillad. Orkar man en hel vecka till. Orkar man med förvirringen. Men man måste väl. Man har inget val. Helvete också. VM på skidor helvete. Det är “Billans” fel. Helt klart. I alla fall den reinkarnerade “Billan”. Leve “Billan”!
Men det finns en förmildrande omständighet sm inträffar i morgon. Solen går upp 6:59. Den första gången den gör det före sju i detta nådens år 2015. Sedan den 9/2 har den hämtat in en timme där på morgonen åt oss. Lika mycket på kvällen. Det är värt att fira.
Jag gör mig redo för en sista vintervecka. Sen. får vi se.
För 34 år sedan kysste jag K den här kvällen. Uppsala. Korridorsfest. En helt annan tid. Många år sedan. Vi får fira nästa år. Om vi lever. Om världen finns kvar. Om vi tycker att det är värt att fira då. Fortfarande. Under en av de där kvällarna med middag och firande sköts Palme. Alltid förknippad med vår årsdag. Kvällen när Sveriges oskuld försvann med en smäll var vi glada, ute på lokal, Stockholm vid havsbandet, kära. Fick höra allt om det där först dan efter. Sen la sig sorgen över det här landet och har inte lämnat oss ännu.
Men nu slut på den här dagen. Den är över. Slut. MArs får komma med fågelsång och soliga dagar men utan Vasaloppssöndag när Vasaloppssöndag skall vara. Ur led är tiden.