Vicks blå. Ja jag har slutat med det. Men skall snart åka ner och köpa en påse. Mitt knark. Det kunde kanske vara värre. Eller inte. Kanske blir man dum i huvudet av att äta de där blå. “Jag har inte märkt något” !!!??? Ja som det är. Inte lätt. Men jag slutade röka. Borde kunna allt efter det. Var tvungen för att bestämma mig för att nu jävlar jobbar jag inte under ett år. För en sådan som mig var det som att säga att nu dör jag. Men efter tre fyra månader kunde jag tänka igen. Skapligt. Nästan. Dog inte. Efter någon månad till var jag fri. Familjen pustade ut. Jag var i helvetet och var en jävel under de där månaderna. Retsam! Den första doften jag kände var avgaser. I Uppsala innerstad. Helvete vad är det som luktar. Avgaser!? Ja tamefan jag kan känna lukter igen. Jippie. Men jag rökte såklart under en helvetes massa år. Oftast två paket om dagen, ibland tre. Skall det göras så skall det göras ordentligt. Faran med oss med missbrukarpersonligheter. Men Vicks Blå är alltså min last. Och semlor. Ja jag borde börja träna och sluta äta. I alla fall äta mindre. För att leva något år till. Men vem vet kanske hjälper inte ens det. Man borde skaffa PT. Men vem fan har råd med PT?
Ett stort företag från USA hör av sig och gillar. Vill bjuda över också ocoola. Texas. Jag glad såklart. Ja bjuder man så åker jag såklart. Men viktigast är projektet ändå och att jag inte är till salu. Friheten är det viktigaste. Ja priset är 200 miljoner dollar. Alla har ett pris. Jag med. Priset för min själ det där om man så vill. Fast fem mille i SEK räcker numera egentligen. För att ta en igenom resten av livet. Nymånen, en skymt av havet då och då, djuren utanför fönstret och jobba räcker hela vägen. Ja familjen också såklart. Musiken. Orden. Jag har redan allt. Ändå kan du titta på mitt bankkonto och dubba mig som förlorare. Bara med en grisblink på de där raderna. Mycket finns det inte där. Men mät min känsla av lycka vilken dag som helst och jämför med världens rikaste man. Ja då fattar du. Det blir olika. Men vad vet jag. Ingenting. Som vanligt. Jag lever och gör så gott jag kan. Är väl inget vidare på någonting alls. Ja som de flesta. Bara de uppblåsta är bra, egentligen, fast vi alla är det såklart också. Egentligen. Fast de flesta inte när de tänker på sig själv.
Ser att husen är billigast i (Eds)byn med omnejd i Hälsingland. Varför flyttar vi inte dit? Till utkanterna. Istället för att ruttna här. Fast man skulle så klart ruttna där med. Det är det det handlar om att bli gammal. Man ruttnar. Sakta. Men öppna landskap saknar jag. Det behöver inte vara så där Lundellskt Österlenskt. Det räcker med en vanlig Hälsingeåker utanför fönstret. Det är så jävla mycket träd här uppe. Inte bara i skogarna som finns runt omkring oss bort mot Borlänge, Östersund, Sundsvall och mot Norge, de nästan utan slut, nej i här i själva byn också. Träd och sly överallt. Försökte hålla efter ett tag här helt nära. Men grannen vill ha kvar. Född i skogen vill gömma sig där. Som vargen.
Dokumenterar idag också. Sida upp och sida ner. Konstigt nog orkar en del Anglosaxiska människor också ta sig igenom det där som skrivs. Som dom i Texas. Men jag brukar tänka på statsmän/stadskvinnor som talar i FN och på olika summits. Kan dom så kan jag. Det är inte så jävla allvarligt och felfinnarna kommer ändå alltid att hitta fel. Flest hos sig själva dessutom. De som skriker FEL FEL FEL är oftast de som är mest rädda också. De bara låtsas vara bäst. Sköra som glasrutor är de hela bunten. En liten sten och sen klirr och så är man av med dem. Fast man vill ju vara snäll, lite i alla fall, så man tar bara upp de där stenarna. Kastar dem inte. Släpper dem till backen igen när ingen ser. Men skulle väl egentligen kasta den först. Fast man är full av skuld själv. Alltid så.
Alltså det är härligt med sol men fasiken vad dammigt det blir helt plötsligt överallt. Fönster blir lortiga också. Stundtals önskar man att solen inte lyser sådär jävla starkt. Vill stänga av. Men sen hör jag ju talgoxsången där ute. Jag är Kär och Kåt och Galen ropar den. Vill att alla andra skall bli det också. Här i Los är det såklart ingen som ler mot någon annan. Inte i annat än i mjugg över bakslag såklart. För att inte tala om att tillåta sig att bli kär och kåt och galen en tisdag som denna. Fast vem vet förresten. Jag skall se efter alldeles strax när jag är ner på affären och köper frimärken och en påse Vicks Blå. Jag kan ha fel. Det har jag ofta och gärna.
Update
Mötte bara den pensionerade konsumföreståndaren idag nere på affären som nu blivit ICA som överallt annars. Definitivt har han lyssnat på talgoxen idag också. Rycker in. Hjälper till som alla pensionärer. De som tjänar pengar på att jobba. Han har en krutrevolver. Vet vad man prioriterar när man passerat 65. När jag når dit skall jag också köpa en. Hans Lidman hade visst också en. Han fattade allt också. Man behöver en utifall man behöver en sista utväg en dag. Men konsumföreståndaren blir den siste levande jag träffar idag. Om man inte räknar familj och om inte posten tittar in. Ibland gör dom det. Lantbrevbärare. Sicken lyx. Allt kommer hem till en numera. Mediciner och post och paket. Man kan bara sitta på rumpan och vänta. Inte fan har det blivit sämre på landsbyden. Det har blivit bättre. Sug på den alla sandwischmän som fyller “tidningen” med undergångsvisioner. Mittmedia borde egentligen få ett pris för svartmåleri. Ja de borde de.Om det finns sådana. “Det går åt helvet!” kan det stå ingraverat på det priset. Svartalfer kan dela ut det. Själv håller jag mig undan från det där.