Jag känner det där blå ligga och lura inom mig. Jag gillar faktiskt den där nedstämdheten också. Den är lika mycket min kamrat som skrattet är det. Den tar mig när den vill. Ännu aldrig värre än att jag har kunnat kravla mig tillbaks upp igen till det ljusa. Men nog tusan eller fan eller vad man skall säga är det vår i luften idag. Tungsinnet borde inte ha någon plats i det där. Fåglarna sjunger ju och solen lyser. Men jag tror det är nu många som känner av det. Sänks i vårdepressionernas träsk. Själv har jag alltså aldrig varit i det där – ännu. Det är väl han/hon/det/gud man skall tacka för det, eller närmaste snödriva. Det är samma och lika och går ut på ett. Jag känner dem som varit där. Hur hårt det är att bara komma upp ur sängen på morgonen. Vilken kraft som krävs för att göra det som annars bara är litet. Som vanligt fattar man inget innan man är där. Anar bara.
Men jag har aldrig varit rädd för det blå och ledsna. Det där är också kreativitetens bror och syster. När dom sätter sig där bredvid en sprakar det liksom till där i huvudet också och börja pumpa på. Fråga mig inte varför. Men det är när det där rullar på som man skall sitta i studion och tälja fram musik och texter eller helt enkelt ge sig hän som människa. Jag tänker för mycket säger K. För att bli en hänryckt människa. Kanske har hon rätt. Njut är mantrat. Fundera inte så förbannat. Men har man en sådan där genomskadad hjärna som min som spårade ur redan när jag pluppade ut i världen så finns det såklart inget som hindrar, begränsar och stoppar. Man borde få böter på fortkörning, tankefortkörning. Tänk om det ändå i alla fall uppstod några unika kvalitativa tankar ibland i den där röran, men det gör det såklart inte. Mest trams. Fast jag gillar trams och svammel. Det gör inte Norrlandskännare och andra. Speciellt inte svammel. De gillar att sjunga dystopiernas sånger istället. Högt så alla hör. Speciellt så att de som inte vill höra hör. na na na nna ..
En söt jordgubbe, två påsar Vicks Blå och en apelsin och fågelsång och sol toppat som glasströssel på det gör min dag idag. Gott! Befinner mig fortfarande i dokumentationsträsket. Stövlarna nersjunkna till stövelskaften. försöker ta mig loss men det är klafs, klafs, klafs och stranden verkar inte närma sig det allra minsta. Kämpar men smiter undan med ord som dessa nu innan jag tänker ge mig för dan. Ja om en timme. Kanske smiter jag halv tolv. Eller halv noll. När spöktimmen rullar in över kullen med det stora gula huset vill man inte sitta här. Fast jag gjort det många gånger såklart. När man var ung och viril och bäst efter tolv. Kunde sitta till tre enkelt och vara uppe innan åtta. Inga problem. Nu i säng vid tolv, läsa en timme, upp vid sju. Om det inte är en för jävligt bra bok. En som det inte går att sluta läsa. Då tickar klockan på och jag med den. Får ångra mig nästa dag. När ögonen vill vara stänga men telefon hoppar som en galning där vid sidan om en och spelar en gammal Steve Jobs sång. Japp Iphone numera. Inga moderna grejer. En gammal. Och jag har den under protest. Min Android suckade och dog. Har väl gått på konstgjord andning ett år om sanningen skall fram. Men inte ens det hjälper nu längre alltså. Två Kineskiska Androider vill inte heller. Återstår gör Jobs fånen. Som jag alltså inte tycker om. Men som går att ringa med, svara med och som går att använda som väckarklocka. Sen stopp. Skräp. Men laddar snabbt. Se där en bra sak. Ja jävlar. Jobs ler i sin himmel.
Känner månen dra hårt i mig. Men inte fullmåne förrän imorgon. Man får hålla emot. Ni som följer den här bloggen vet vad som väntar. Ja alla ocoola gubbar i hela världen vet det också såklart. Imorgon när månen är full tar vi av oss paltorna, rubbet och ger oss barfota, dinglande och nakna ut och upp på bergen, och dansar vi med vargarna. Hela natten natten lång såklart. Allt annat vore en månförolämpning. Ocoola gubbars ful(l)månedans. Ingen har hittills lyckats dokumentera det där. Fått det på film. Funderar skarpt på om jag skall rigga en kamera imorgon och föreviga det hela. Vräka ut det på tuben. Göra ocoola gubbars ful(l)månedans lite mer viralt. Eller inte då. Man kanske kan bli utstött ur sällskapet för sånt. Gå och bli en cool snubbe. Istället för ocool gubbe som man är van att vara då. Jag mena hur skulle det se ut i min ålder. Femtioåtta och bli en cool snubbe. Man blev såklart tvungen att färga håret på bröstet och köpa guldlänk och rosa skjorta. Bälte och cowboyboots på det. Kanske. Kamma håret framåt. Banta och börja jaga tjugofemåringar. Hjälp. Nä. Det där kräver betänketid. Låter inte som min grej. Det där ocoola passar mig alldeles utmärkt. Som hand i handske. Eller gubbe i handske. Eller gubbes hand i handske. Eller fot. Eller ocool gubbe i kroppsstrumpa. Det vore något. Vi får se imorgon. Nu tror jag tamefan jag går och lägger mig. Hur ocoolt är inte det så säg. Jag tror jag skall drömma om en sommarsol. Varför inte liksom.