Dimman omsluter hela kullen med det stora gula huset här idag på morgonen. Kalldimma, den som döljer solen, som alltid gömmer blå himmel och ljuset, det underbara ljuset, ljuset som är längtan efter vinter. Jag känner den. Känner den så väl. Är man en av kvinnan havets män, brudgum från bränningar och stora vågor, känner man det där som sin egen ficka. Det klarna upp. Det blir en vacker dag idag. Plusgrader. Takdropp. Fågelsång och hopp om liv för levandes.
Ibland när dimman aldrig lättar sitter jag där. Bara sitter där och tror att jag inte skall klara mer. Jag behöver öppenheten, det slutna är inte min kamrat. Atlantens England skulle ta död på den glädje jag ändå har i sinnet och ha död på det där på bara ett par månader. Som längst har jag överlevt tre månader där. Men solen följde mig dit då och höll mitt sinne sällskap under varenda dag av den där tiden. För att jag bad om det. För att jag skulle orka leva vidare också på en ö ute i Atlanten bland öns galningar. Rockens galningar.
Gråväder är kamera och svart/vit film dagar. Kanske fungerar det lika bra med digitala grejer. Jag vet inte, min kamera, eller kameror, hur många har man i ett hem nu för tiden?, är inte av bästa sort. Begränsar istället för att lyfta gör de de kameror jag har. Men det var sådana här dagar de där magiska bilderna åkte in på filmrullarna. De som sen framkallades i labbet på Celsiusskolan, som torkades och åkte in i förstoringsapparaten och belystes på matt kartong. Kodak pärlemor eller något sådant hette det visst. Inköpt på Elvens foto. Dyrt. Ja det där ljuset var min vän och vän med en Canon och en Nikon och allt vad det var. De som nu ligger där i skåpet och väntar på digitala bakstycken. De som kanske aldrig kommer på plats för att de inte finns. Köpa nytt är mantrat. Även om det är sämre än det man har.
Fast det är kvinnorna som fotograferar idag. Det gjorde man inte på min tid. Kanske var det mörkrum och rödbelysning som skrämde då. Knappast tekniken. Eller kanske snarare alla fotograferande nördar. De som hyllade tekniken och sket i konsten. Med de tas mycket bra bilder. Fotokost är investeringsobjekt. Man kan bli rik och känd på det där. Men kvinnornas alltså. De flesta förbannat bra. Många i alla fall. Deras bilder blir kvar. Men inte massornas. De går efter hand ut i ett digitalt ingenstans. Poff så flyger pixlar som blir till ettor och nollor ut i ett digitalt universum och finns inte mer. Men lever vidare såklart. Som våra egna kroppars molekyler och atomer. Blir en del av andra fotografier. Som buddistisk sandkonst är det. Det finns, sen finns det inte längre. Som livet självt. Men leve kvinnorna i fotokonsten. De som vågar, de som förnyar. Ja männen med såklart. Man får inte glömma de stackars männen.
Har du för bra koncentration är du autistisk, är din hjärna för snabb så har du ADHD, har du varken koncentration eller ett snabbrörligt intellekt är nu “normal”. Fast å andra sidan går du till en psykolog och de börjar titta på dig med sina psykologluppar så är det säkert något fel på dig ändå. Grejen är “fel”, att det är något fel på folket. Att folket inte är “normala”. Men sanningen är att det inte finns en endaste “normal” kotte där ute. Nej. När man tänker efter har det aldrig funnits det. Man måste blunda hålla för öronen om man vill komma i närheten. Men en jäkla massa som vill vara “normala” finnsd et såklart. Som kämpar och slåss med näbbar och klor för att bli som den där normen. Ungefär och på samma sätt som de med krulligt hår vill vara okrulliga i håret, de med rakt hår vill vara krulliga, ljusa vill vara mörka och mörka vill vara ljusa. Tjocka vill vara smala och smala vill vara tjocka. Alltid icke jag. Jag som inte duger.
Men tänk dig en värld med bara normala snubbar och snubbor. Tänk efter. Såja, det är inte farligt. Fyfan vad tråkigt det skulle bli! HELVETE! Man skulle inte orka med att leva vidare en enda dag till i en sådan värld. Revolver in i mun och tryck av skulle de bli efter en endaste dag. Det fick vara som det ville med avtal om att leva hela livet som man nu ändå har med han/hon/det/gud. Som man tar allvarligt på. Men i en sådan tråkig värld skulle ingen endaste en vilja leva vidare i.
Så kamrater och Moderater. Leta det konstiga i era barn. I er själv. Hylla det. Ju konstigare saker ni hittar desto gladare bör ni bli. Se där det där var ingen fabriksgjord intetsägande varelse det där barnet jag matar och får att växa här i vårt hem. “Jippie. Jag har lyckats!” Det där är konst värd miljarders, miljarder som konst(igt) oftast är. Som konst(igt) alltid är. Ja det där gäller partners och kamrater och faktiskt också Moderater. Faktiskt. Till och med Sverigedemokrater finns det hopp för. Just för att det gör det för Moderater. De skiljer sig ändå inte åt så mycket att man märker skillnad ändå. Så hylla det annorlunda. Var annorlunda. Säg JA till en och annan bokstavskombination eller något påhittat lyte. Har du inte turen att få en medfödd sak som tar dig bort från normen ta bort klacken på enda skon så att du i alla fall haltar lite. Du får trösta dig med det. Eller köp hatt. Stetson.
Men min tekopp är snart slut här bredvid mig. Det betyder slutet på skrivandet också här på morgonen. Vem vet, kanske kaffekoppen senare kräver nya rader. Svammel säger Norrlandskännaren. Rynkar på näsan åt det vanliga, upphöjd som han är. Anser sig säkert vara normal också. En ledare. En tyckare. En som tycker rätt. Som tar plats. Som älskar “jag” men inte mig. Tycker humor är för proletärer. Vill att det går åt helvete. Tror på det på allvar. När det är precis tvärt om. Det blir bättre. Jag gillar inte de där svartalferna. De går bort. Men håller i alla fall med om att världen vore tråkig utan dem. Då hade man ju inte någon att ge sig på. Inga att svamla om. Hur skulle det se ut.
Och dagen då? Dokumentation såklart. Ett eget slags helvete. Men utan dokumentation finns inte saker. Så man får skriva och försöka förklara. De flesta läser såklart inte i alla fall. De “hittar inte”. Frågar. Klagar på att de inte finns någon dokumentation. Att den inte går att finna hur än mycket man söker. Att den är för svår. Att anstränga sig är ett okänt begrepp för de flesta som växt upp med att nöja sig med att skapa sin bild av världen genom att bara läsa rubrikerna. Kattungar. Facebook. In genom ena örat och ut genom det andra. Jag klarade inte av fejjan. Det fungerar inte för mig. Högstadiet återuppståndet där i elektroniskt forum. Nej jag stängde den där dörren till högstadiet en solig sommardag när jag städat ur fotolabbet och aldrig skulle återvända. Men gjorde det såklart. Dumhuvud! Reunion för niorna från det där året. Tio minuter och sen var alla tillbaks i sina roller från förr. ALDRIG MER!!! Aldrig att jag går på något sådant där igen. ALDRIG! Fejjan är samma sak. Tiden stannade någonstans i förr och man håller det där levande. Yta är allt. Popularitet är allt. Jag orkar inte med det där alltså. Har aldrig varit en av de populära och bedöms alltså därefter. Mår dåligt av att se det. Fast jag var lycklig men ständigt olyckligt kär under den där tiden. Hur det nu går ihop. I Högstadiet levdes. Men nu så långt borta därifrån. En helt annan människa. Skrämmande om man inte har blivit en annan nu om du frågar mig. Men säger man nej till det där sitter man där själv och ensam till slut också såklart. Man får ta det.Ja jag kan leva med det. Jag har det där ensamma i mig och med mig hur man än gör. Den jag lämnade kvar i livmodern, kamraten jag skapades med, en syster kanske, som inte följde med ut, saknas mig ständigt. Ja det är så det känns. Tyskarna, Kineserna, Indierna, Amerikanerna, Holländarna, Belgarna, och alla andra som med jämn frekvens dyker upp i min inbox som mail kompenserar. Något i alla fall. De är ju jobb. Det blir liksom bara det kvar. Men man skall inte tänka för mycket som K säger. Eller inte läsa för mycket som man sa till farfar. Man får vandra vidare. I mitt fall efter dokumentationens trista väg. I alla fall idag. Jag slänger en slängkyss mot en domherre genom fönstret och han tittar frågande på mig, han som var en vrålande dinosaurie innan jag som människa ens var påtänkt. Se där vänner. De finns där varje dag. Mina vänner om jag mutar med solrosfrön hämtade från franska fält med solrosor så långt ögat når. Något att också se en dag. Men inte idag. Nu dokumentera. Imorgon dö. Kanske. Om visst vet man intet.