Sitter här på skift två. Har varit nere på kontoret en timme men har bara hunnit svara på mail hittills. Man vill så gärna tro att det är på väg att lossna så där riktigt nu och så känns det liksom helt plötsligt som att det gör det. Att sitta och prata med någon som sitter på ett företag som är större än flera gånger kommunen jag bor i, ja om man bara räknar civilingenjörerna, och den personen lyssnar på vad jag säger, vill veta vad jag tycker, lyfter ocoola gubbar som mig. Ja jävlar vilken vecka. Men jag är luttrad. Fyfan vad många gånger jag har varit här och det sen inte blivit något alls. Bara ord. Det som är fjorton manår för mig kan ett riktigt stort företag klara av på några månader. De behöver inte ens be snällt när de knycker rubbet. Det är bara starta maskineriet blunda och köra på.
Så egentligen kör jag väl på precis som vanligt. Men mitt i det så beställer det stora företaget mina moduler. De som snickras ihop här i Lo(o)s. Det stora företaget som kan trycka på en knapp och så bara sådär så byggs en ny fabrik i Kina som spottar ut en miljon sådan här kort som jag gör på bara en veckan. Ja jävlar. Man blir ödmjuk. En ovan känsla för en sådan som mig. Flyt är en bristvara och har varit det här på kullen i några år nu.
Sen kommer en headhunter. Tror fan det är tio år sedan en hörde av sig sist. Nästan i alla fall. Vid passagen av femtio blev man passe’. I fyrtioårsåldern ringde det hela tiden. Förbannat nära att vi drog till London. Kollade in skolor och allt. Men av olika anledningar blev det inte av. Livet har sina vändningar. Men det var nära. USA har jag flera gånger fått erbjudande att jobba i, Men tackat nej. Åker gärna dit på semester och jobbar kortare tider. Men bo och leva där. Nej det går bort. Så har det väl varit med de flesta Europeiska länderna också. Utom den där gången med London då. Det är några förbannade Hälsingerötter som håller mig kvar. Dom och de där förbannade drömmarna om att man kan förändra världen fast man sitter på en kulle i ett stort gult hus mitt ute i skogen.Som Edsbyföretagarna trodde förr i tiden. Arvet jag fick med mig i min exil därifrån.
Den här har jag på toaletten här nere
läser den minst en gång varje dag för att orka ta steg framåt. Jo det där examenstalet han höll på Stanford är bra. Förbannat bra, Det borde alla ungar i skolorna höra. Alla andra också för den delen. Du kan kolla in det här. Frågar du mig så är det ett av de bästa tal som någonsin hållits i historien. Slutsats. Alla kan. Go for your dreams.
Alla gillar ju inte sånt där. Garvar åt dem som har Carpe Diem tatuerat i svanken. Fast det är just de där grejerna vi behöver. Påminnas om att tiden här är kort. Att man bör leva fullt ut. Men surjävlar såklart. Det är inte fint nog. Vem fan har bestämt vad jag skall tycka är fint säger jag. Spottar ut det där. Men jag bryr mig såklart inte. Har aldrig gjort. Jag vandrar själv på det där viset. Ja man måste ju det. K hänger ju med såklart. Det är inte det lättaste skall man veta. Inte ens från den första dan. Men hon valde det ju själv. Bojor och lås finns det inga heller. Men jag är såklart glad för varje meter hon finns där bredvid mig. Det är bra att vara två.
Två effektiva timmar kvar på det här dygnet. I bästa fall. Det behövs så lite för att det skall bli noll. Okoncentrerat. Men sitter jag här och svamlar så blir det ju verkligen inget av det hela Mittmedia meddelar att de inte vill ha Svartalvspris. Säger att jag är sur som räven som inte når rönnbären. För att jag inte duger som krönikör längre. Men kära Mittmedia här sitter jag och skriver fortfarande. Varje dag. I ur och skur. Det tog aldrig slut liksom. Förresten så hittade jag på det sista om att Mittmedia hörde av sig. Ljög. Jodå allt på den här bloggen är inte sant. Men mycket. Även om man inte skall drista sig till att säga “det mesta”. Fast det nog är så. Ibland.
Förresten. Den 20/3 är det olika strumpor på fötterna som gäller. För att olika är bra och bäst. Jodå det satt en röd och en blå på mina fötter förra året också. Sök i bloggen bara. Men ingen ser att jag har olika såklart Och ser de det så blir de inte förvånade. Det är som förväntat. Men på något sätt så glädjer just det mig mer än jag törs erkänna. Lite av det där galna från farfar hängde med ner till mig i alla fall. Och andra ser det Tack farfar. Galen är bra. I alla fall lite. Mer än lagom är bäst såklart.
Men nu måste jag verkligen börja jobba. Alla kvinnor kan gå och lägga sig och sova nu på en gång. Ni är entledigade ikväll. Alla ocoola gubbar gör sig däremot redo för fullmånedans. Japp. Fullmåne i natt ju. Här skall dansas naken och dinglas på berg, men först jobbas. Alltid jobb före nöje. Vi hörs.