Korgen med bokföringsunderlag fyller liksom sig själv i någon kontinuerlig slags ström av bokföringspapper under veckorna. Den är obegriplig den där strömmen av papper. Den röda gamla korgen som varit med i så många år nu ropar “Ja jag vet att det blir tio grader varmt i helgen, kanske mer, men borde inte du sitta inne på ditt kontor och ägna lite tid åt mig din gamle företagare”. Ja den är som en gammal fru den där korgen. Vill synas. Vill ha uppmärksamhet. Vill finnas. Vill bli älskad av just mig. Ja, och får alltid rätt till slut. Jag får väl angripa den i helgen. Lördagssex med bokföringskorgen.
Projekten, alla de andra mapparna och pärmarna, är ju det man vill ägna tid åt, och ägnar tid åt också såklart. Mer än vad som är friskt precis som varje annan företagare. Just de där projekten har tagit stora tuggor av mitt liv. Nog har jag försakat fru och familj. Precis som farsan. Precis som de flesta andra företagare. Det finns liksom inget annat val. De måste vara med på hela grejen annars brakar det ihop. Livet. Farsan trappade ner vid sextio. Dog vid sjuttio. Känns inte som jag är i närheten av en sådan punkt än. Jo döden kanske men inte trappa ner. Känner att det börjar bli bråttom. Det finns ju så mycket kvar man vill göra. Men jag har såklart inte min chef som betalt in pengar i pensionsfonder heller. Ja inte tillräckligt mycket i alla fall. Inte så mycket så att man kan ge sig ut på luffen i världen vid sextio. Den med en penna och en kamera och et öppet sinne. Var jag bara i rörelse hela tiden skulle de nog fungera. En ny stad varannan dag, en ny strand, nya människor. Det där med hus i Italien är inget för mig. Rullar det inte på sitter jag snart där med ett projekt. Kan liksom lika gärna vara hemma då. Men en vecka här och en vecka där i det där brukar jag klara. Just för människorna. Jag gillar ju människorna. Dom och havet. Men efter en vecka brukar det pirra i hela kroppen och huvudet är fullt av idéer som borde verkställas. Det går inte hjälpa det där. Sjukt och onormalt säkert. Jag kan inte hjälpa det. Har alltid varit där. Kommer antagligen alltid vara där. Hoppas det. Att det finns ett projekt i huvudet när det smäller till. Att den sista tanken man har är en vision.
Lillkatten, Petite, – som är ganska stor nu, sitter på mitt skrivbord och tittar på fåglarna utanför fönstret. Vi har det där intresset gemensamt. Enda skillnaden är att hon gärna också äter dem. Ja det är nummer ett för henne. Medans jag då ser dinosaurier och känner respekt. Men det lortiga fönstret som skiljer oss från de där småfåglarna förenar oss en sådan här dag. Vi sitter där en stund och pratar med dem. Om sanningen skall fram så dräglar hon mest.
Den där katten som är min John Blund. Som kryper under täcket när jag lägger ifrån mg boken. Vill ligga nära. Hon som springer före mig ner för trappen när jag går ner till kontoret. Väntar otåligt på att få släppas in när jag med tekoppen i hand knappar in koden. Den sista kattungen gammelkatten fick. Den som på nåder fick vara kvar. Vi hade ju så många katter redan. Älskas av oss alla nu. Det är något alldeles speciellt med katter. Man äger dem inte. Aldrig någonsin. De är aldrig lismande. Ja och man älskar dem för det där. Vi borde lära oss av katterna vi människor också. Lägga oss på rygg sträcka ut oss och be om att bli klappade på magen när vi känner för det. Visa att det är skööööönt. Få uppskattning och kärlek utan att vi har en tanke på att klappa tillbaks. Nä din tur sen. Kanske.
Nu börjar det bli persienn ner läge snart. Nackdelen med söderläge och fyra jättestora fönster. När solen ligger på så blir det mäktigt ljust här inne. Men tråkigt att stänga ute det där som man längtar så jäkla mycket efter såklart. Man vill ju kramas med solen den här tiden. Vill att fotoner skall krypa omkring på kroppen och kittla en till liv igen. Tänk förresten att var och en av de där ljuspartiklarna, eller vågorna om man nu önskar det synsättet, har färdats i 299 792 458 m/s, det snabbaste som någonting kan färdas, och ändå har det tagit åtta minuter för dem att färdas från solens kärnexplosioner, ja från helvetet, ner till oss på jorden. Älskade när de milt flyter in här genom mina fönster. Men man behöver bara finnas några timmar i en öken för att förstå deras ursprung, om man sedan närmar sig solen så står ursprunget helt klart för en. Det är verkligen en helveteseld åtta minuter bort som föder det där vi älskar en vårdag i Hälsingland. Perspektiv mina vänner. Allt kan ses få olika vinklar och avstånd och man ser olika saker. Det är bara i Hollywoodproducenters manus som gott är gott och ont är ont. I verkligheten är det aldrig så enkelt.
Jag får en lektion i varför Amerikanska företag är så mycket mer effektiva och framgångsrika än Svenska. Beställningen rullar iväg. I webshoppen dessutom, ovan vid det från större företag. Tio sekunder senare har jag pengar på kontot. Hade det varit Eriksson hade allt det här föregåtts av godkännanden på tre olika chefsnivåer och sen hade en rekvisition med leveransregler för Erikson hamnat på mitt bord och tydligt hade det framgått att man inte accepterar andra betalningstider än 90 dagar. Man skall vara glad att få ynnesten att få leverera till den store. Nu ramlar pengar in direkt istället, pengar som såklart behövs i varje litet företag. De har liksom en förståelse där borta för att man är liten innan man blir stor. Sällan man upplever den förståelsen här hemma även om vi är bra på en massa saker också såklart. Men såklart det var inte de 200 miljoner dollarna den här gången. De som förändrar allt. Eller kan göra det. Dom hade man kunnat vänta på i 90 dagar också såklart. Tror jag i alla fall. Fast otåligt. För att få ta en skärmdump på kontot. När de omvandlats till Svenska kronor. Lägga ut på bloggen. Jo det skulle jag. En före och efter bild liksom.
Jag slår på P4 Gävleborg så att katten och jag får lite sällskap. Det är Mikael Sanner, min dryckesbroder på många fester i Gävle. Eller kanske var det tvärt om. Vi satt där lite för oss själva och pratade och drack inte så mycket på de där festerna. Första gången jag hörde hans röst i ett rum i verkligheten förutsatte jag att en radio stod på. Den där rösten som jag har suttit och kodat så förbannat många rader till. Men så satt han där själv russinansiktesmannen. Fanns liksom på riktigt. Ja fan insåg att kanske till och med Larry Forsberg finns på riktigt. Skrämmande tanke.
Näpp. Nu jobba. Fullmånen är på väg att blekna. Jag sugen. Jävligt sugen!