Det är sällan det är långa dagar här på kontoret men idag är det det faktiskt. Speciellt nu före fem. Klockan har liksom saktat ner och den där timmen mellan fyra och fem har varit som en halv dag. Inte så att det varit tråkigt. Nejdå, jag har hunnit massor. Men det vanliga när jag jobbar är att man sitter där och håller på och så poff så har klockan blivit kväll eller natt och på något sätt är det ett slut och man måste alltså bryta upp och avsluta det man håller på med på ett eller annat sätt. Ofta med stor vånda efter som man helst “bara skulle…” Men inte idag alltså. Tiden är på min sida. Den enda gången på mycket länge skall erkännas. Men det är bara tacka och ta emot. Kanske snurrar mitt tröga hjärna lite fortare än Clas Ohlsson klockan på väggen för en gångs skull. Kanske är det tiden själv som blivit bevingad. Som om man surfar på tidsvågen som en sådan där muskulös solbränd kille med ljus oredig kalufs, blicken i fjärran och ett leende som får kvinnorna att dåna. En sådan där man skulle vilja ha vrit istället för en occol gubbe.
För ocool gubbe har jag nog alltid varit. Jag föddes nog sådan. Inte fan log flickorna tillbaks när jag log och inte har det där blivit bättre med åren. Nej det var Jompa och Jonsäll och Bengan och de där jävla snubbarna som kvinnorna log mot och dånade av efteråt om de nu lyckades få ett leende tillbaks. Flickorna som senare blev kvinnorna flockades i klasar runt de där och det utan att “gossarna” visade det minsta intresse för en enda av de de där trånande. Men det är klart, möter man dem idag de där snygga grabbarna så ser de ut ungefär som en själv dom också. Faktiskt flera av dem har mer gråa hår än man själv har. Mer hår i näsan. Mer hår i öronen. Större ölmage. Säkert mer hår i ringmuskeltrakten också om man tittat efter. Ja Jompa och Jonsäll är det ju som det är med. De har gått till nya världar och jag är temefan helt säker på att det där de där terroristerna pratar om. Alla de där oskulderna som de skall få i himlen. Ja de jagar just nu Jompa och Lars. Flockas kring dem. Trängs. Ler förföriskt. Vill ha dem. Kan tänka mig också att terroristerna svär. Som vi svor då. För det är säkert samma nu som då när någon av dom där vinkade med lillfingret så vankande flickan som man hade bearbetat en hel kväll till liv, den man verkligen arbetat sig in hos, och villigt kröp in i deras famn. Jag var avundsjuk då och jag är avundsjuk nu.
Men man tänker ju inte så mycket på det där idag. Man blev inte någon hunk och fick leva med det. Ja en dag var man ju tvungen att erkänna det för sig själv. Komma till insikt. Ja och sen dess har man letat andra sidor hos en själv som kan kompensera för det där men ännu inte hittat en enda. Det är ganska deprimerande om man tänker på det. Men som K säger – jag tänker för mycket. Jag skall sluta med det. Vara bara – bara vara.
Skotrarna forsar fram här utanför. Låter som getingar. Förresten hörs de nog från andra sidan dalgången och inte här utanför. Jag vet ju att det är lycka de där för dem som sitter på dem. Det är därför jag gillar ljudet. Sånt som gör människor lyckliga gör också mig lycklig. Äger såklart ingen skoter själv. De är dubbelt så dyra som vår bil. Det är liksom inte att tänka på. Men har kört några gånger såklart. Det är kul. Men skulle aldrig skaffa en egen. Det handlar helt enkelt om förbannelsen. Japp förbannelsen. Den är verklig. Jag och motorer går nämligen inte ihop. Ja Bensin, diesel, fotogen. El funkar rätt bra. Men de där fossila bränslemotorerna stannar och vägrar att starta igen så fort jag kommer i närheten av dem. Ja i alla fall om jag också äger dem. Det är ett faktum. Det snabbaste sättet att få dem att starta igen är inte att tillkalla en reparatör. Nej. Det är att sälja dem. Startar direkt. Går jämnt och fint. Som nya blir det när de lämna min närhet. de kan till och med baktända i ren glädje över att slippa mig. Men här på kullen så surar de. Luktar bensin och vägrar eller i alla fall är vrånga att få igång. Oftast står de stilla. Det där blir bara värre med åren. Hur man häver den där förbannelsen har jag inge aning om. Hoppas bara att mina barn har klarat sig. Att den inte går i arv.
Men mail rasar in här. Den stora lyckan idag är att ha världen så nära sig. Man kan sitta i lilla Lo(o)s och så finns de där i ens närhet i alla fall alla de där människorna i världen. Det är det bästa med den tid vi lever i tycker jag. Visst, de onda, de jag hellre kallar galningar, efter som ont och gott ändå bara handlar om perspektiv, blir fler eftersom det de facto faktisk finns fler av dem i världen än i Lo(o)s. Men det gäller de goda också (som perspektiv åsikten också gäller för). Det blir liksom en större hög “goda”, men låt oss kalla dem vanliga människor, än “onda”, låt oss kalla dem galningar. Tänker man så så blir den inte så tokig att finnas till i världen som en vanlig ändå. Oklart hur det är som galning. Egentligen handlar det bara om att vi vanliga håller ihop. Visar och säger vad vi vill och tycker. Jag tycker vi har lyckats ganska bra med det i Sverige faktiskt. Och det blir bättre. Men hela den där världen som är så nära blir bättre och bättre på det där varje dag också. Visst är det bra?