Först städa sen till Arlanda och upp på vingar av stål mot New York senare i eftermiddag. Kanske är vingarna av aluminium förresten. Eller plast kanske till och med numera. Ledin är inte att lita på, är lite dum i huvudet. Dessutom håller väl inte textraden om man sjunger “aluminium”, ja, eller “plast” för den delen. De är i alla fall inte av stärkt tyg som förr. Det är jag säker på.
Hur som helst – New York blir det i helgen. Hem på Tisdag. K är med. Det är någon gammal B skådis som skall bli regissör, de skall ju bli det alla de där avdankade skådisarna, när karriären går i stå, Lee Kappreo(rio) eller Dee Kaptio eller något sådant heter den här snubben. Har aldrig hört talas om. Men med namnafasi som jag har (självdiagnos) är det ingen garanti för att jag verkligen inte gjort det. Hört talas om alltså. Jag skulle inte slå vad om jag säger så. Men skit samma. Snubbar är snubbar och snubbor är snubbor. Samma och lika. Han vill ha en av mina låtar med i sin film. Hans första. Min hundratjugonde. Film för honom, låt för mig. Något skit antar jag. Filmen. Låten är bra. Men jag får några kronor och den här biljetten och en kortsemestern i New York. Det få duga.
New York, the Village, varje vegetarians drömställe. Andras med såklart. Fantastisk mat på en massa kul restauranger. Kul folk också. Roliga butiker. Men roliga små butiker är hela Amerika liksom fullt av såklart. Till och med jag som inte gillar shoppandet så mycket kan tycka det är roligt att vandra runt och kolla in. Ostbutiken med alla ostar t.ex. Man vill ta med. Hela tunga invaxade runda. Flera stycken som sitter där i gommen efter provsmak. Ha enorm övervikt med där på planet hem. Fast ger upp det där. Tar med en bit, eller tre eller fem. Men hela stan är ju som en smältdegel. Det är inte USA det här. Precis som London och Hong Kong och Tokyo inte är det. Det är världen. Ja man känner det när man går ut genom hotellrumsdörrarna. Men det är såklart Amerika också. Flaggorna. Taxibilarna. För att inte tala om Amerikansk frukost. Färskpressad juice gjorda på för dagen influgna apelsiner från Kalifornien, tjocka pannkakor med lönnsirap från Kanada, knaperstekt potatis med skalet kvar, croissanter, ostar. Svälg.
Men romantiskt är den inte staden New York. Det är för fult och för larmigt. Inget för den nyförälskade. Var jag en av dem som det liksom kurrar i av nyförälskelse nu såhär i vårtid så skulle jag ta min dam med till San Francisco. Jag nog fan är det kärlek i den staden. Stilla havet rullar in med den där kärleken och slösar den i stort överflöd över området. Granodlingarna och vinodlingarna på kullarna, bron, bögarna, “allt är möjligt och livet är förbannat kul att leva” attityden. Spårvagnarna som störtar ut genom backarna så att man får hjärtat i halsgropen. “Måtte det gå att bromsa…”. “Snart slår den stora jordbävningen till” känslan. Backarna ner mot hamnen. Där man ser Alcatras i det fuktiga stilla havs diset där ute i bukten. Klubbarna med den nya rocken, live såklart, och Bourbon massor av gott dricka. Eller gott vin om man vill det eller en flaska från någon av de tusentals sorter lokalproducerat öl i roliga flaskor i alla styrkor och smaker som finns här. Sen de långa pirarna. De romantiska restaurangerna där ute med sina snövita dukar. De fina restaurangerna som serverar färsk perfekt hummer fångad på morgonen. Hmm… Ja de går bort för mig såklart. Men jordbubbarna med mintgrädde till efterrätt de får jag i mig. Kanske lite glass också. Längtar ständigt dit igen. San Francisco tog mitt hjärta. Ja jävlar.
Det är såklart inte samma sak med New York. Fast man gillar liksom ändå metropolen därför att det inte kan bli mer kontrasterande än så mot Lo(o)s. Det är tur att det tar de där timmarna att komma dit. De med träsmak i rumpan och onda ben och Island synligt där genom rutan. Inflygningen bredvid Manhattan. Sist med sju plan synliga framför. Kö. Rusingstid. Fast i luften. Japp ser fram emot detta. Resa är det bästa sättet att göra av med pengar på. Man skulle vilja vara ännu mer spontan såklart. Komma på en eftermiddag att “nu sticker vi dit, visst vore det skoj” och sen drar man. Vad skall man annars liksom vara fri och egen för. Men det där får såklart vänta tills de där 200 miljonerna äntligen kommit in på kontot. I dollar. Viktigt det sista. Speciellt nu när kursen är som den är.
Ja jag är såklart inte helt sanningsenlig när jag berättar det där om New York. Men den där tanken gör städningen mer lockande. Så är det faktiskt. “Först städa av lite och sen drar vi”. Jodå. Jag tror nästan på det själv nu och vill bara rusa upp och börja plocka ut mattor, damma och sen starta dammsugare. Så man kommer iväg någon gång. Men det räcker såklart med vanlig fredag i Lo(o)s också. Jag har ändå allt det där i mig. Kan plocka fram vid behov. San Francisco speciellt, jag blev verkligen kär i den staden. Ändå är det så jävla många städer och platser man inte besökt. Där det bor bra och trevliga människor som man verkligen borde känna, det är alltid människorna nämligen, och där det händer roliga saker varje dag. Jag nästan dånar när jag tänker på det. Tänk så jävla mycket det händer i världen varje dag, varje minut, varje sekund. Man hänger liksom inte med alls. Hade vi mer pengar så vore det såklart där de skulle hamna. På resande. Ett utökat resekonto. Men med ett betalt hus så behövs det egentligen inte så mycket mer kulor för att kunna heller. Se där landsbygdens fördel. Losexilens stora vinst. Man har råd att fly. Ja faktiskt. Kanske skall kolla sista minuten till New York i alla fall…
Men tekoppen är slut. Jag har ingen ursäkt längre för att sitta kvar här på kontoret. Ja mina texter varar så länge koppen har innehåll. Slut nu alltså. Det var en liten kopp idag. Det blir så mycket pissande av en stor kopp. Med en prostata som är som den är så blir det många toalettbesök av en stor. Har inte tid med det idag. Nu leta musik, på med hörlurar, och sen bjuda upp dammtrasa och dammsugare på en riktig svängom. Filmade skulle mina städpass bli stora virala succéer. Det är jag säker på. Men jag vet däremot inte om världen är riktigt redo för dem ännu.
Vi hörs.